ettstyckeulrica

Den finska mamman som bor lägenheten under oss bara skriker, och skriker, och skriker åt sina barn. 

Igår kväll, i morse och nu idag har hennes hårda ord trängt sig igenom min känsliga själ och jag känner mig stressed över vart enda hårt ord som tränger sig igenom mitt golv, och jag vill helst fly bort från mitt rum, bort från ljudet.

 I och för sig förstår jag inte vad hon ropar om, i och för sig förstår jag inte vad barnen gör för att få henne så upprörd. Men jag förstår att de där kan nog inte vara världens lyckligaste hem, varken för barnen eller för henne själv.

”Det här är ingen lek, det här är krig”, tror jag hon sa igår, om inte mina finska kunskaper har förvrängt verkligheten. 

Är det såhär det ska vara att ha en familj, att ha barn?  har jag undrat för mig själv och jag hoppas för allt i världen att svaret är nej.

Jag åkte hiss med hennes cirka sexåriga dotter och dotterns kompis idag, eller om de var tvillingar, det vet jag inte. De kunde i alla fall prata svenska. De höll i varsin docka och de hade varit ute och lekt i lekplatsen. Vanliga små änglabarn, söta som socker. Jag var även glad för att denna värld full av barbies och bratz intehade tagit över helt och hållet och att småflickor fortfarande lekte med dockor. 

Jag har svårt att få dessa två bilder med änglabarnen och den skrikande mamman att gå ihop. Inte kan hon väl skrika sig igenom två våningar heller? nej de tror jag nog inte, hon bor nog under mig, precis dit flickorna for hem.

Visst kan jag förstå att man ibland har en dålig dag då allt bara känns fel och man bara är sur och tvär. Men att börja en dag med att skrika, redan från morgonen, det förstår jag inte. Speciellt inte då man bara fortsätter hela dan.

Hon borde nog få komma bort från sina barn lite, få lite miljöombyte, lära sig hur man konfronterar sitt barn utan att bara skrika, skrikandet förlorar ju sin mening om man använder sig av det hela tiden. Hon borde lära sig att gå ner på barnens nivå, titta dem i ögonen och säga ”jag blir ledsen när du....”

Jag borde kanske gå dit och berätta hur man gör för henne. Erbjuda mig barnvakt så hon skulle få komma bort en kväll. Jag skulle vara lugn som en filbunke med barnen, vad de en gjorde. Tala om för dem med vänlig men bestämd röst att sådär gör man inte när de gjorde dumma saker. Men jag skulle aldrig höja rösten åt dem, jag skulle ge dem en kväll utan skrik. Sen skulle jag be aftonbön tillsammans med dem. De skulle sova när hon kom hem, jag skulle smyga upp till min lägenhet och njuta av tystnaden. Glädjas över att för en kväll slippa höra på ilska.

Jag undrar var pappan är med i bilden. Någon sådan hör man aldrig. Han bor nog inte här. Det är säkert därför hon är så arg. Jag klandrar henne inte. Klart man tar ut sin ilska på andra när man inte själv mår bra (om nu så är fallet, detta är bara mina spekulationer). Egentligen tycker jag det är lite synd med henne. Men det är nog mer synd med barnen. 

Tack, tack, tack för en god uppfostran. För ett tryggt hem. Och för skrikande som existerade sällan.