ettstyckeulrica

Tänkte att det skulle vara roligt att vara 25.

 

Hittills har det varit kris efter kris efter kris efter kris.

Inte några stora kriser. Men såna där passligt små nu som då. Som har gjort en helg som var tänkt att vara lugn och avkopplande till en helg av tänkande, ältande och känslodalar. Som har gett tillfällig tappad matlust och tillfällig tappad livsglädje. 

Nog har de gått om efter ett tag. Men knappt hinner man se runt hörnet så väntar där en ny kris. "Inte nu igen, hur många ska man behöva orka med", har jag frågat mig. För just som det blivit bra, just som jag hittat friden, kommer en till. Kris.

 

Jag kan inte förstå hur det kan vara så här svårt att vara vuxen. Aldrig i mitt liv hade jag förberett mig på att vara vuxen skulle innebära ett enda långt livsskede med kriser avlösandes efter varandra. Ska det verkligen vara så. Nej, jag tror faktiskt inte det.

 

Grundproblemet ligger nog i att jag har så svårt för förändringar. Att bli vuxen var en förrändring. Kanske den största förändringen jag varit med om. Mentalt. I praktiken har nog inte så mycket ändrat egentligen. I mitt huvud var att bli vuxen som en orkan på ett hav. Och så mycket av mitt liv är i "mitt hovo". Det är där jag lever, typisk INFJ grej. Orkanen förändring har fått mig ut balans. Och en Ullis ur balans är tydligen en ständigt krisande Ullis. 

 

Kris efter kris. Även om de är små tar de på. Hur många små kriser ska man orka med i längden. Nånstans måste måttet vara rågat. Nånstans måste väl en gräns komma då man kastar in handduken. Om man nu sen skulle veta vad det skulle betyda i praktiken. Int tror jag att någonting skulle bli bättre av det. Det är väl nog bara att kämpa åpå.

 

Någon gång måste det väl vända. Någon gång måste jag väl ha anpassat mig till förändringen. Men jag vet inte när. Och jag vet framför allt inte hur jag ska komma dit. 

 

Och ska det alltid behöva vara så här för mig varje gång det sker någon förändring, som vuxen. Då har jag nog ett jobbigt vuxenliv framför mig. Jag hoppas ju inte att det ska vara så. Jag hoppas att den här första gången ska vara värst, att sen kommer det att gå lättare. Jag hoppas att nästa gång det sker en förändring att inte alla förändringar ska komma på samma gång och att jag ska vara på en plats där jag kan falla tillbaka på någon. Att det inte ska kännas som att hela mattan dras bort under mig och att jag inte ska stå där ensam och försöka lista ut hela livet. För det är tungt. Det är svårt. Kanske för vem som helst. Men speciellt också för mig som stundtals känns som ett vandrande silkespapper. Åtminstone då det kommer till förändringar.

 

Lovar så där halvt på stående fot att jag återkommer om ett halvt år om hur det gick!

Förändringar är svårt. Jättesvårt.

Förändringar är upprivande.

Inte bara en själv ska rivas upp och sättas ner i ett nytt sammanhang.

Alla ens känslor ska också rivas och slitas upp och sättas ner i ett nytt sammanhang. Knyta an till nya människor, hitta sin plats i allt det nya.

 

Förändringar är svårt, speciellt för hon som aldrig möblerat om i sitt barndomsrum trots att det gått över 20 år. Det säger lite om mig som person.

Förändringar är upprivande. Att säga hejdå går för det mesta bra. Men att säga hejdå åt någon som man antagligen aldrig mer får se är uppslitande. Speciellt när man trivs i personens sällskap. En sån person bemödade sig att komma och säga hejdå åt mig på min sista dag innan den personen tog helg, tackade och sa att det hade varit roligt att lära känna mig. När personen sen försvann utanför mitt blickfång bakom dörren vad det så uppslitande för mitt hjärta att jag behövde luta mig framåt och säga aj. Det definitiva att nu är det slut, det gjorde ont. Samtidigt fann jag situationen väldigt komiskt, där satt liksom jag på en kontorsstol och hade så tillfälligt ont i mitt hjärta, utan att ens ha hjärtsvikt, att jag behövde säga aj. (Självdistans är något av det nyttigaste man kan ha gällande sig själv. Därför känns tanken nästan skrattretande hur jag skulle reagera om jag någon gång skulle bli dumpad, om jag blir så här pass dramatisk av att säga hejdå åt någon som jag känt i några veckor. Förhoppningsvis behöver jag aldrig få reda på det, och just därför kan jag tycka att tanken känna roande, hashtag dramaqueen.)

 

Men det är så svårt när människor kommer och går när man är gjord av de komponenter som jag tydligen är gjorda av.

I mig själv har jag egentligen ingen lust alls att lära känna nya människor, men jag gör det ändå, ganska ofta till och med. För sånt är livet, plötsligt händer det bara. Och det är faktiskt riktigt trevligt. Så pass trevligt att om jag trivs bra i den nya människans sällskap blir väldigt fest vid den personen. Det är en process att binda känslomässiga band till personer, jag gör det inte med vem som helst hur som helst. Men när jag gör det blir de banden för mig väldigt starka, och det är fruktansvärt uppslitande när de banden sedan kapas av, av en eller annan anledning. Vissa relationer rinner långsamt ut i sanden, så de märks inte av lika bra. Men visst kan jag bli sorgsen när jag tänker tillbaka på vänskapsrelationer jag har haft förr som jag inte har kvar idag, när jag tänker på hur det var då och hur det kändes. Men det är när banden kapas av tvärt som det gör ont, när man av praktiska omständigheter vet att nu är det slut (som när man har gått ut en skola, gjort klart en praktik, när man flyttar osv.). Det definitiva gör så ont. Tillfälligt ont, måste tilläggas. För sedan går nog smärtan för det mesta ganska snabbt över. Men den tillfälliga smärtan gör då istället desto ondare. Aj.   

 

Skulle jag få bestämma skulle det vara förbjudet att bryta upp banden till dem man tycker om. Alla relationer till dem man tycker om skulle enligt mig behöva hålla livet ut, hälsar hon som har svårt för förändringar. Men att tappa kontakter och bygga upp nya är livets gång, det vet jag så väl och det påminner människor mig om i all välvilja när jag tar upp detta ämne. Men det tar inte bort det faktum hur det känns för mig.

 

Hur uppslitande, upprivande och utmattande det är att säga tack och hej och sedan gå vidare. Idag är en sån dag. En dag jag gärna hade hoppas över. Samtidigt är det något fint med att känna så mycket, för det betyder ju att personer betyder så mycket. Och finare respons än så kan man väl inte få som människa.

 

 

 

 

Ps. Livet är annars jättebra för tillfället. Faktiskt. På riktigt. Ville bara klargöra det om någon undrar.

Det är förstås omöjligt att veta vad som väntar i framtiden.

Men kanske kommer jag att jobba med tiotals, eller hundratals som är som dem.

Men mina första kommer jag aldrig att glömma.

De var de första jag träffade.

De var min "first love".

 

Vissa av dem kommer jag aldrig att få se mera. Vissa av dem ser jag ibland. Men jag vet att snart rinner tiden ut med att se dem också. Snart finns ingen av dem kvar. Jag undrar om det någon gång kommer att kännas på samma sätt då när ingen av dem är kvar.

Alla andra som kommer och går blir bara en i mängden av dem som kommer och går. Men mina första kom aldrig; de var redan där, och nu ser jag dem bara gå en efter en. Det känns. Det känns något otroligt. Speciellt då jag ser gamla bilder på några av dem som jag aldrig får se igen. Speciellt då jag hittar min gamla minneslapp och läser namnen på dem som jag aldrig får se igen. Speciellt då jag bara tänker på dem som jag aldrig får se igen. Alla de som var mina första.

 

Jag tänker att det är som ens första kärlek. Att det är något speciellt. Känslan. Att den är så stark första gången. Så speciell att man aldrig kan glömma den. Ungefär som musik kändes inom mig när jag var tonåring. Den. Kändes. Så. Mycket. Idag känns den sällan, och aldrig lika stark. Men de där första gångerna den världen öppnades upp för en. Då kändes det.

 

Jag har så många fina minnen med mina första. Så många fina människomöten med dem. Så många fina förtroenden som byggts upp. Då jag pratat, lyssnat, skrattat, cyklat, gått, druckit kaffe, umgåts, varit där, lagat mat, putsat sår... Listan kan göras lång. Och jag hoppas aldrig jag glömmer. Vad vi gjorde och hur det kändes.

 

"Vi har saknat dig så mycket", sa en av dem då vi råkade stöta på varandra. Det var så fint, som en kollektiv hälsning från alla. Jo jag har saknat er med. Sen fick jag en stor kram som bara ett överentusiastiskt glatt springande barn kan ge.

Eller när jag såg en av mina första efter att vi båda trott att vi aldrig skulle se varanda med. Vi gjorde en såndär "karakram" då man först gör give me five och sedan dunkar varandra försiktigt på ryggen."Oj vad jag har saknat dig", tänkte jag för mig själv, men sa inget. Han höll kvar sin kind mot min någon milidels sekund extra. Men tillräckligt länge för att jag skulle förstå att han hade saknat mig också.

Jag saknar honom fortfarande. Det tror jag att jag alltid kommer att göra. Så är det kanske med en av ens första. Det känns. Jag saknar. Ibland ber jag till Gud att våra vägar någon gång ska korsas.  

 

Jag är så glad att jag fortfarande har några av mina första kvar. Jag är så glad för varje minut jag får spendera med dem. Att bara få se dem. Och jag tar tillvara. För jag vet att snart är tiden med dem också slut och det är dags både för dem och för mig att gå vidare.

 

 

 

Nej, inga andra kommer någonsin att kunna stjäla mitt hjärta på samma sätt som mina första gjorde.  

Inga andra kommer någonsin att kunna väcka så starka känslor inom mig.

Och kanske är det bra. Det vore lite väl utmattande annars. 

 

Mina första:

Mitt hjärta blir så glatt

Mitt hjärta gör så ont

När jag tänker på er 

"Tänk va bra vi har det."

Det går inte en vecka utan att vi säger det i vår lägenhet.

 

"Tänk att jag får hade så här bra."

Det går knappt en dag utan att jag tänker det för mig själv.

 

För jag har det så bra. Just här. Just nu.

Med dem som jag hör ihop. Med mina vänner.

 

Det går knappt en dag i vår lägenhet utan att vi skrattar hjärtligt. Eller ja, ibland hinner vi inte se varandra ordentligt varje dag. Men det går inte en gång när vi hinner se varandra ordentligt utan att vi skrattar hjärtlig. Dricker te vid vårt köksbord och har djupa diskussioner. Ligger i varsin soffa i vardagsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord. Timtal. Och det går inte många dagar utan att vi påminner varandra om hur bra vi har det. För det har vi verkligen. Vi har det så bra tillsammans.

 

Och våra vänner. Alla de 49 som vi har bjudit till vår lägenhet i övermorgon. Det är förståeligt att vi inte känner alla lika bra, men vi tycker så mycket om dem i alla fall, var och en. Eller åtminstone jag. Jag kommer ihåg sist då vi hade inflyttningsfest och vi inte hade någon aning om vem som skulle komma. Och jag tänkte, vem det än är som kommer in här näst genom vår dörr så blir jag glad över att se den personen. Att just den har valt att komma hit till oss. Jag kunde inte låta bli att tycka om var och en av dem, i alla fall på något plan. Inte undra på att mitt hjärta iblad känner att det inte riktigt räcker till.

 

Och våra vänner. De där som vi ser varje vecka. Ibland en gång, ibland två, och ibland till och med tre gånger. De där som nöter samma träbänkar (men mestadels soffor) som oss. De som också har valt att investera sin tid på att lära känna Jesus bättre och på kristen gemenskap. De som jag firade min förelsedag med med att nöta de soffor som vi vanligtvis nöter. Jag kan inte påstå att varje sekund av min födelsedag var fruktansvärt rolig. Men varför skulle jag inte vilja fira min födelsedag tillsammans med dem som jag hör ihop med. Jag var omringad av ungefär trettio personer som sjöng att jag ska få leva av nåd och jag bjöd på en fantastisk god chokladtårta som smältade i munnen. Sedan lämnade vi kvar vi som oftast brukar lämna kvar och bad för varandra. Jag tänkte det före, vad vill jag allra helst göra här ikväll då det är min förelsedag. Och det jag tänkte för mig själv var be för varandra. Och det gjorde vi. Och det var så bra, som det oftast är när man ber för varandra. Sen pratade vi så jag nästan blev utmattad innan vi for hem klockan 01. Det finns mycket värre kvällar att spendera sin födelsedag med. Men jag kan faktiskt inte komma på så många bättre alternativ än att få vara med dem man hör ihop med och få be för varandra.

 

Och våra vänner. Desamma som beskrevs här ovan. Som jag umgåts med ikväll. Som återigen lämnat kvar lite för länge på kvällen. Som ville höra om mitt liv, min relation till Gud och vad som byggt upp till den vishet jag har idag. Och jag berättade så ärligt och personligt så jag nästan hade lust att låta bli. Med försiktig och svar röst berättade jag, som jag ibland gör när det kommer nära. Länge berättade jag, i alla fall enligt mig själv. Och de lyssnade. Alla de elva som satt omkring mig. Och det fanns på något sätt så mycket stillhet och frid i den stunden. Jag tror att det alltihopa var så gott.

Och allt började med kanske någon av de finaste komplimangerna jag fått i mitt liv. Eller för mig är i alla fall den finaste komplimangen den där man tar upp min relation till Gud. Och jag sken verkligen upp när jag hörde den. Jag log stort och mina ögon tindrade. Jag tänker mig ändå att jag är ganska vacker när det händer.

Den komplimangen bär jag länge med mig i mitt hjärta.

 

Och sedan fick jag äntligen chansen. Jag hade väntat otåligt i två dagar på att få berätta det. Som ett barn på julafton har jag väntat på att få berätta det för dig.

"Höödo, he låter int na na meir i öra mett!"

Ord som betyder så mycket.

Åt en person som betyder så mycket. 

På ett språk som betyder så mycket.

"Int na alls?" Frågade han förvånat.

"Nä, int na alls." Svarade jag.

Och så log vi mot varanda.

Gud är god.  

 

 

Om man bara skulle förstå hur bra man kan ha det, tror jag faktiskt int man skulle vilja ha något annat.

Det är söndag idag, och enligt mina uträkningar borde detta också vara en riktigt bra dag. Men denna dag känns verkligen som en måndag. En måndag delux.

 

Dagen, eller snarare natten, börjar med att jag konstant drömmer att jag har försovit mig. Tillsist för att lugna mina nerver tittar jag på klockan. 05:24. Härligt, jag får sova hela tre minuter till! När man tittar på klockan och den visar något med 05 och man måste stiga upp tar man sig, eller i alla fall jag, en paus i tillvaron och funderar: "1. Ska jag på skidsemester med min gamla lågstadieskola?" Eller 2. "Ska jag åka med Norewgians okristligt tidiga morgonflyg?" För enligt mig är dessa två saker det enda som rättfärdigar att stiga upp så här tidigt.

 

Inte heller idag var dessa två alternativ något som stod på min agenda. Istället väntade jag de tre sista minuterna innan alarmet ringde med att spela The Weekends "Die for you" i min hjärna innan det var dags att stiga upp till Jobb. J.O.B.B. Fyra bokstäver, i rätt kombination. Klockan är alltså fortsättningsvis på den sämre sidan 05:30. Jag stiger upp och står och ser mig i spegeln i flera minuter. Jag står och stirrar på min spegelbild. För jag minns inte hur man brukar ställa sig. Märklig känsla. Händer antagligen oftast på den sämre sidan 05:30. Usch.

 

Iväg kommer jag mig, dock 7 minuter för sent. Men det är inget nytt under solen vilkendera sida jag än befinner mig av 05:30. Tidsoptimismen har ett starkt grepp om mitt liv.

Jag har det fantastiska privilegiet att få börja min arbetsdag med en kaffepaus. Med bestämda steg stegar jag mig in i matsalen, sätter jag mig vid änden av bordet och greppar en kaffekopp. Jag har ett mål och endast ett mål med denna kaffepaus: Att pimpla kaffe! "Gomåron" säger mina kollegor åt mig, "Ja" svarar jag med en djup suck. Men efter några kaffe klunkar blir livet lite lättare att uthärda.

 

Vi sitter fyra pinnar och pratar och dricker vårt kaffe, resten av personalstyrkan får tacka sin lyckostjärna att det på denna ljuva söndagmorgon står ledigt på deras arbetsschema. Jag tittar på mina kollegor. De har alla levt dubbelt så länge som mig. Och jag minns hur jag i våras var trött på att hela tiden vara omringad av människor i min egen ålder, i min klass och på min fritid. Jag tänkte att det var så enformigt, att det skulle vara roligt att se mer människor i ens vardag som var i olika åldrar. Nu har jag varit på praktik och jobbat ett bra tag och för det mesta varit med människor som inte är i min egen ålder. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att tänka, det skulle nog vara roligt att se lite mera människor i min egen ålder. Aldrig, aldrig nöjd. ibland känns det som att det genomsyrar så mycket i mitt liv. Och jag blir så trött på mig själv. Men jag försöker uppskatta det jag har, för dessa tre människor som sitter runt mig vid bordet tycker jag ändå väldigt mycket om.

 

Dagen går sedan väldigt bra. Idag hade jag inte så leidon på mitt jobb. Knappt något alls. Ibland är jag nämligen fruktansvärt trött på det. Som den där dagen då jag gjorde mat åt mig i köket och tänkte på hur fruktansvärt illa jag tyckte om detta jobb. Länge tänkte jag på det tills hon som är så snäll kom och frågade hur jag trivdes och hur jag tyckte att det började gå. Jag förmådde inte annat än svara bra och ha en ganska intet sägande utläggning om vad som var så bra. Det är lite jobbigt att behöva säga så och inte mena det. Och lite jobbigt att behöva vara så trött på sitt jobb. Så här kan jag ju inte ha det, tänkte jag och bad till Gud över det på kvällen. Nästa dag var jag inte alls trött på mitt jobb och trivdes riktigt bra. Det tyckte jag ändå var ganska häftigt. Men jag tänkter ändå att det inte är en långsiktig plan att be till Gud att man ska tycka om sitt jobb om man har ett jobb som inte kanske riktigt stämmer överrens med ens gåvor, talanger och intressen. Kanske det funkar om man är väldigt tålmodig och ödmjuk. Men sådana nivåer av kristenhet tror jag aldrig att jag kommer att komma upp i. Och jag tror Gud är helt okej med att jag int är någon superkristen heller.

 

I alla fall, idag trivdes jag riktigt bra på mitt jobb. Jag glömde bort min trötthet och var famåt, initiativrik, närvarande, pratsam, glad och en massa andra fina adjektiv man kan skriva på sitt CV. Och jag skrattade hjärtligt. Riktigt duktig var jag.

 

Sen kom jag hem. Sen kom jag hem. (Ja, det står två gånger med flit för att markera att här kommer det en dramatisk förändring.) Och då märkte jag hur fruktansvärt trött jag var. Trötthet kan ta sig väldigt märkliga uttryck har jag märkt. När tröttheten kommer in i en viss dipp hos mig blir jag ledsen över fruktansvärt irrelevanta saker. Och det är en ganska spännande upplevelse för någon som egentligen aldrig gråter över irrelevanta saker. Men den där halvtimmern jag hade min dipp grät jag nästan för att jag läste om marknaden i vår stad på tidningen. Jag grät nästan för att jag började tänka på en låt som jag inte hade tänkt på på två dagar. Men sedan kunde jag inte hålla mig och grät en skvätt når jag tittade på reklam på tv. Ehhh. Ganska ledsamt grät jag också, fast jag inte egentligen var ledsen. Jag tänkte att det var bara något som gravida kvinnor gjorde, grät över irrelevanta saker som reklam på tv, inte en trött Ulrica som bara har sovit lite för lite. Jag är förövrigt ganska säker på gravida kvinnor brukar gråta över irrelevanta saker, de brukar nämligen skriva om det på facebook. Vilket också är ett ganska intressant fenomen. Att man vill meddela till sina 485 vänner på facebook vad ens graviditetshormoner gör med en. Själv tror jag att jag skulle nöja mig med att berätta det åt min man efter att han kommit hem från sin långa arbetsdag som han har för att kunna betala av vårt alltför dyra huslån. (Detta scenario är alltså troligtvis, och förhoppningsvis. Troligtvis eftersom att dyra huslån är vad man brukar ta på sig om man tänkte leva ett vanligt liv här i vårt landskap, och förhoppningsvis eftersom jag gärna hade bott i ett fint hus vilket kräver ett dyrt huslån.) På sin höjd hade jag berättat det för några väninnor på ett lite skämtsamt sätt. Drivit lite med mig själv, som jag gör här, som det förhoppningsvis framgår. 

 

Nu har jag återtämtat mig från min trötthetsdipp, men jag måste säga att denna dag här hemma inte har varit något att hänga i julgranen. Dels för att det ännu är mitten av augusti, och dels för att jag har varit så fruktansvrt trött. För trött för att kunna göra något vettigt, men för upp i varv för att kunna sova. Min hjärna har varit som en blandning av ett minfält och tetris. Så fruktansvärt många tankar har flygit omkring där. Jag kunde skriva hit dem, men jag tror jag låter bli. Dagar med så här lite sömntimmar i bagaget borde man inte skriva något alls egentligen.

 

Men min återkommande tanke har varit: "Vad är detta för livskvalité". Att vara så här trött, att orka med jobbet, men sedan inte ha någon energi kvar för resten av sitt liv, resten av sin dag. Kanske inte så mycket livskvalité alls. Tack och lov är dessa dagarna inte så många. Tack och lov är de ändå inte så ofta förekommande.

 

"This is the day that the Lord has made, I will rejoice and be glad in it." Som de sjöng i sången vi ofta sjöng när vi var i Nepal. Känns nästan lite skrattretande där jag sitter i min trötthet idag och äter makaroner och fiskpinnar. "Lord, have mercy on my", som de säkert sjunger i någon sång. Om inte så skriver jag en egen sång om det, för så känner jag verkligen idag.

 

Ja Nepal ja. Landet många betalar dyrt för för att få vandra i. Jag hade aldrig frågat efter att få åka dit, aldrig egentligen velat. Ändå hamnade jag där. "This is the day that the Lord has made, I will rejoice and be glad in it." Som vi så ofta sjöng. Jag minns inte om jag sjöng med i sången. Men om jag gjorde det var det nog inte helhjärtat. För jag minns att jag frös så fruktansvärt mycket, speciellt om fötterna. Att jag tog på mig alla kläder jag hade för att kunna sova. Att jag duschade två gånger i veckan med att hälla ett iskallt vattenämbar över mig. Att jag mådde dåligt av lukten i storstaden och blev matt av allt ljud och kaus. Att jag åt ris ungefär 60 gånger på en månad, kött kanske 5 gånger, och inte så mycket utöver det. Att vi vandrade i bergen för att ta oss dit vi skulle och att jag inte riktigt orkade hänga med, eller ens ville hänga med de idrottande pojkarna jag var med. Att vi mestadels gjorde praktiskt arbete, som jag inte riktigt kände att jag kunde, eller ville för den delen. Bygga saker. Min karriär efter fågelholken i lågstadiet har aldrig riktigt tagit fart om vi säger som så. Nej, jag varken rejoicade eller var speciellt glad den månaden. Men jag tog mig ingenom. Ibland sämre, ibland med bravur.

 

Jag minns speciellt en dag när vi skulle gå tillbaka över bergen från där vi hade varit på dagen och byggt en vattenpump. (Nej, jag är inte speciellt bra på att bygga vattenpumpar.) Och jag var så arg över att behöva gå i bergen så jag som alltid gick sist nu gick före alla andra, antagligen driven av min ilska, bara så att jag skulle komma hem någon gång. "Vad har hänt med Ulrica", sa de. Jag skrattar åt det idag, och jag skrattade nästan åt det då, med betoning på nästan. Jag var ju ändå arg. Mot slutet stannade vi vid en butik. Jag ville ha choklad eller chips, "butiken" hade varkendera. Jag satt ute på en bänk utanför butiken, väntade och tittade på, ja, jag vet inte vad. Antagligen naturen. En av mina ledare satte sig bredvid mig. Mina tankar under min ilskna språngmarch var ungefär lika sprätiga som de har varit denna dag med min trötthet. Jag hade bland annat funderat på vad "Kyrie Eleison" betydde, så jag frågade honom. Han sa att det betydde "Herre, Förbarma dig" och jag undrade varför man sjunger det på jul. Han gav ett svar som jag inte riktigt minns. Men på något sätt var det en fin stund att sitta där på bänken med honom i den tidiga vinterkvällen i bergen i Nepal och fundera. Kanske det är när ens tankar skiftar så tydligt mellan ofrid och frid, som friden gör sig så påmind och blir så stor.

 

Jag minns en annan gång när vi högg och klöv bambuträd (Nej, jag är inte speciellt bra på att hugga och klyva bambuträd) och jag fick ta en paus för att jag hade en jobbig dag. Eller ja, egentligen var jag sur, men det låter bättre att få ta en paus för att dagen var jobbig än för att man var sur, men antagligen går de lite hand i hand. Jag gick ut och gå på en väg som inte var speciellt olika den landsväg jag är uppväxt vid. Jag träffade en Nepalsk gammal farbror som ville prata. Vi förstod verkligen inte varandra. Jag pekade på solen och sa "Sun" när jag märkte hur lite engelska han kunde. Han förstod inte alls vad jag menade. Vi "pratade" en stund, sedan gick jag tillbaks. Jag satte mig vid vägrenen en bit bort och tittade ut över risfälten. Efter en stund kom min ledare och satt sig brevid mig. Eftersom det var väldigt svårt för mig att ta in alla intryck vi såg och allt det nya med ett så annorlunda ställe som Nepal sa han att jag skulle räkna upp tio saker som jag såg och sedan blunda och räkna upp tio saker som  jag hörde. Jag tog god tid på mig och försökte att verkligen ta in allt jag såg och hörde där vid vägrenen av risfälten. Och det var också en så fin stund, för återigen blev kontrasten så stor mellan ofriden och friden i mina tanker.

 

Om vi på något sätt ska koppla mina minnen från Nepal till min dag idag, så är det väl att det kanske behövs dagar som detta, stunder som dessa, för att vi riktigt ska förstå att uppskatta då det råder frid i våra tankar, uppskatta då det går bra, är lätt och roligt i våra liv. Kontraster behövs, men man ser det oftast först efteråt.

 

Och nu sitter jag och gråter igen, för att jag aldrig riktigt hade tänkt på hur fina dessa två minnen från Nepal faktiskt var. Att jag aldrig hade förstått vad de betydde och vad de ville säga. Finheten i de, överväldigade mig, och det tycker jag inte är orelevant att gråta över. Men ja, faktum kvarstår att jag fortfarande också är väldigt trött. Så nu ska jag nog gå och sova.

I morgon ringer klockan 05:27 igen. 

Jag åker bil sent en kväll i decembermörkret, konstans zappandes bland radiokanalerna. Jag söker efter The Weeknd, på någon kanal någonstans någon gång måste de väl ändå spela The Weeknd. Just där och då kände jag att det ända min själ behöver just nu är The Weeknd. Ibland känner jag så, känslan har upprepat sig i mitt liv det senaste året (alltså så länge jag känt till denna artist). Jag är medveten om att det är någon form av varningssignal då det ända jag desperat vill höra på är The Weekend. Hans musik är ganska mörk, har en mystik i sig och han sjunger med någon form av underton av smärta om problematiska ämnen. Om sådant som gnager. I situationer då jag bara vill höra på hans musik känner jag nog likadant, och det är nog därför jag vill höra på honom, han uttrycker mina känslor som jag inte kan uttrycka själv. Egentligen vet jag inte om det är sådär jättehälsosamt. Men när jag kommit så långt kan jag ärligt säga att jag faktiskt inte bryr mig ett skit. Över kunskap, över vad jag borde göra med mina känslor, över mogna och rationella beslut. Istället höjer jag volymen till max då han äntligen dyker upp i min eter kanske tio minuter senare.

 

 

Han sjunger om sin bil som är mera polerad än kyrkskor, hur ingen av hans bilar är på avbetalning och namndroppar modeller på en del av hans bilar, vilket nå int säger mig så mycket, but I guess it's expencive stuff! Men han konstaterar också att inget egentligen spelar någon roll, hans "stardom" har gjort honom till något han egentligen inte vill vara. Det skavar, som det ska göra i hans låtar. Hur mycket förmögenhet han än har är hans hus tomt. Dock har han i sitt hem ett bort värt 20 000$ som hans flickvän sniffar kokain från, och han avslutar hela alltihopa med att sjunga "well I love my baby". Det låter absurt, vilket det också är, men sången är så mörk och på något sätt ironisk att man kan ta det. Man förstår att det inte är lycka han talar om.

 

Och jag tänker. Som så många gånger förr. Hur mår han egentligen. Jag skulle vilja hålla om honom och säga att allt kommer att bli bra. Att hans pappa nog älskar honom fast han lämnade honom. Att man började med droger som 11-åring inte definierar vem man är. Att den där 11-åringen var bra som han var, trots smärtan han bar på (jag förstår inte annars varför man börjar med droger i den åldern). Att det finns något annat än känna att det sanna jaget är jag "då jag är hög". Att det finna saker man kan älska mer än att vara hög. Att det finns mer i livet än så. Att man kan bli fri från smärta, att det finns andra sätt att döda den på än att ta droger. Att det finns finare och bättre relationer än de där b*tchen han sjunger om ibland. Att livet inte behöver vara så. Att kärlek också kan vara något fint.

Fast vad vet jag egentligen. Om honom och hans liv. Inte så mycket egentligen. Jag tror mig bara veta. Men om jag skulle hålla om honom skulle jag nog ändå säga detta åt honom. För jag tror där finns så mycket smärta att ösa ur då hans låtar är som de är.

 

Och jag tänker. Som så många gånger förr. Hur mår vi i denna värld egentligen. Han är den mest spelade artisten just nu i hela världen. Alla hans 18 spår på nya skivan platsade in på någon top 100 lista. Känner hela världen likadant. Kan hela världen identifiera sig med det han sjunger om, hur hans låtar låter. Det är ju ganska tragiskt i så fall, tror jag. Men samtidigt är jag ju också där, det vet jag ju. Och int är de ju helt "assit" med mig heller vad jag vet om. Bara ibland känner jag så. Kanske det är bara ibland världen känner så. Men kanske ibland ändå är för mycket. Om inte annat föder det ju mer av det att lyssna på "när livet är sådär".

 

 

Men det som jag ändå tänker mest på är hans textrad: "We don't pray for love we just pray for cars."

Jag har aldrig i hela mitt liv bett om bilar, vad jag nå kan komma ihåg i alla fall. Ändå har jag varit omringad av bilar och fordon i alla dess former i hela mitt liv. Ändå har vi betydligt mer bilar än antalet körkort här där jag bor. Ändå äger jag min egen bil, en bil jag dessutom har lagt 0€ på reparationskostnader på. Den går int sönder hur jag än försöker.

Hur kan man få så mycket av något som man ber om så lite. Och hur kan man få så lite av något som man ber om så mycket. Jag vet inte. Men jag tror The Weeknd tänkte samma sak. Han insåg kanske han också att det inte verkade lönt att be om kärlek, och bytte taktik och började be om bilar istället. Det verkar ju onekligen också ge bättre resultat. Logiskt sätt (?) kanske jag också borde börja be om bilar, kanske jag skulle få kärlek istället då.

 

Så mycket i mitt liv handlar om att ge, eller åtminstone längtan efter att ge. Jag tänker bli socionom och viga hela mitt arbetsliv åt att hjälpa folk, bortsätt från då jag är mammaledig och tar hand om mina barn, eller om jag blir missionär och åker utomlands för att ta hand om och stötta människor där. Jag längtar efter att ta hand, typ allt som kommer i min väg. Då jag är i mitt rätta element sitter jag vid ett köksbord, lyssnar och kommer med kloka tankar. Jag blir tillfrågad att hålla andakter eller vara förebedjare. Jag lägger ner hela min själ i andra, att bara lyssna, observera och ta in tar på alla mina krafter, för jag gör det så helhjärtat.

 

Inget dåligt i det, för någonstans vet jag att det är det här jag är skapad för, att detta är min uppgift, vem jag är. (Även om jag i grunden är skapad för att vara Guds barn, och det också är vem jag är, men jag, ni kanske fattar.) Men ibland känns det som att så mycket i mig handlar om att hjälpa andra. Och jag undrar, vem ska då ta hand om mig. På något sätt är detta kanske min djupaste sorg. Det finns absolut djupare sorger än så, och jag är tacksam över att de sorgerna inte är mina. Men frågan kvarstår ändå, vem ska ta han om mig. Och sorgen grundar sig i att jag inte vet. Att jag inte har något svar. Att jag står där själv och försöker så gått det går att göra det jag ska, och så är det så med den saken.

 

 

I den finfina låten sjunger de:

"The more I see, the less I know,

The more I like to let it go."

Och åtminstone den första raden tänker jag på, att det nog är så (den andra också men det är kanske lite beroende på vad man tänker på, allt vill man ju inte släppa, eller är ens bra att släppa). Ju mer man ser, desto mindre vet man. Man tänker att man har allt på klart, att man vet hur allt är, men så många gånger har livet visat en motsatsen. Kanske det är bra, kanske det är så man utvecklas. Processen är alltid smärtsam. Men kanske det alltid är värt det i slutändan. Egentligen vill ju jag också bara utvecklas ännu mer. Kanske detta är smällarna jag får ta. Att inse hur lite jag egentligen vet. Att inse att livet inte är så svart vitt. Smällen är smärtsam, men ur den kommer förhoppningsvis något gott, som om inget annat jag kan dela med mig av åt någon annan. Det är ju ändå det jag är ämnad för att göra. Lika bra att ha så mycket kunskap och erfarenhet som möjligt med sig då kanske.

 

I en annan låt som fin, men inte lika fin som den förra (måste förtydligas detta, är ju viktigt det här med musik), sjunger de "When you get what you want, but not what you need." Nå, nog behöver jag bilar, eller åtminstone en bil, då jag bor var jag bor. Men ibland känns det varken som att jag får vad jag vill ha eller vad jag behöver. För jag tänker att det jag vill ha är också det som jag behöver. Jag kan tycka att det är en ganska tråkig insikt att få, att jag får varkendera. Men sen tänker jag också, vem är jag att veta vad jag egentligen behöver. Enligt mig själv inte världens bästa källa.

 

Som tur är finns det en som vet vad jag behöver, och som också antagligen ger det åt mig i rätt tid. Som redan hela mitt liv har gett det åt mig i rätt tid. Han heter Gud, han är min pappa och det är för honom jag gör allt jag gör. Det är för honom jag vill leva mitt liv med att hjälpa andra, annars hade jag nog kunnat stanna hemma och se på tv och äta choklad varje kväll.

Han vet vad jag behöver. Han vet också vad jag vill ha. Han vill ge båda åt mig; det jag behöver just här och nu, och det jag vill ha, det som inte är det livsnödvändigaste men det som gör mig glad. Han är också kapabel att ge mig goda gåvor, han är nämligen den som ger goda gåvor. "Varje god och fullkomlig gåva kommer ovanifrån från ljusets fader, hos inga förändringar sker." Bara att jag har fått lära känna honom är en gåva.

 

Han har allt under kontroll, och ibland får man bara försöka att lita på det, oavsett hur saker och ting ser ut från ens eget perspektiv. Men snälla pappa. Jag behöver inga fler bilar nu. Å det gör förresten inte The Weeknd heller. Tänk det, att få ha en gemensam nämnare med The Weeknd.

 

Sången klingar ut, men efter ett evigt zappande hittar jag den igen en halvtimme senare.

Sen är jag framme, den där sena kvällen i decembermörkret.

Allt har sin tid, och tur är väl det.

Idag när jag jobbade på bybutiken kom det in ett gäng moppepojkar. De pratade, pratade och pratade högt och engagerat om hur hårt en moppe hade kört och andra mopperelaterade samtalsämnen. Jag kände oj vilken liten värld de lever i där allt handlar om mopeder. Men framför allt kände jag, suck. Jag orkar inte.

 

Framöver kommer jag att spendera en del av min tid till att tjäna ett gäng tonåringar efter bästa förmåga. Jag antar att ungefär 50 procent av dessa tonåringar är pojkar. Jag antar att åtminstone 49,5 procent av dem är moppepojar. Och jag orkar verkligen inte höra på prat om mopeder dagarna i ända. Och ännu mer orkar jag inte med den attityden som tycks komma med på köpet då man är en 15-årig moppepojke. Hur tuff man ska vara, hur respektlöst man beter sig, hur lite ansträngning man lägger på att försöka vara trevlig och hur obrydd man är.

 

Jag har så svårt att förstå att det finns ett djup bakom den fasaden. Jag har svårt att se den, tro på att den existerar. Istället blir jag bara provocerad av ytan. Fruktansvärt provocerad. Försöken till att vara tuff, respektlösheten. Jag klarar knappt av det. Och dessa ska jag försöka tjäna, med glatt hjärta dessutom. Vad har jag gett mig in på.

 

Min tro innefattar att Gud är något för alla, för att han har skapat alla. Men i mitt alla har jag nog svårast av alla människor i hela världen att få inräknat moppepojkarna. Att dessa pojkar med den hårda ytan skulle ha nytta av en Gud också. Men innerst inne om jag får tänka en stund vet jag att dessa moppepojkar också bara är helt vanliga människor med behov av kärlek, acceptans och trygghet. Och jag vet att Gud är den enda som kan ge de åt dem fullt ut.

Och jag tänker, har vi i kyrkan gjort Gud för snäv om vi inte kan få medräknat att Gud är något för moppepojkar också. Hur får vi ens Gud att verka relevant för dem. Int fanns de nå moperer då Jesus växt upp int. Hur ska vi presentera honom för dem så de ser den sidan som passar just för dem. Orgeln går ju bort direkt. 

 

 

Då jag stängt bybutiken för dagen kommer en av moppepojkande springande efter mig. Han frågar om jag kan lägga på tanken på nytt så han får tanka då han har fått slut på bensin. Jag tänker en stund men vet nog att det inte går. Jag har avslutat dagskassan och har ingen aning om hur det funkar att betala efter det. Jag får nog inte ens göra det. Och jag kan int börja skriva på kredit åt en 15-åring som jag aldrig har sett förut. Jag försöker förklara detta åt honom varpå han argt svarar "int tå!" och svär åt mig. Eller kanske han bara svärde åt situationen, vad vet jag. För det förstår väl också jag att det är aningen problematiskt att ha slut på bensin i som moppe då man bor 15 kilometer bort.

 

Fastän jag i situationen var väldigt långt ifrån att gråta var det något inom mig som vill gråta. För jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte med den attityden. Att lägga ner min själ på att tjäna dessa tonåringar efter bästa förmåga och tillbaka få dålig attityd, så mycket svordomar man bara får in trots att alla parter är medvetna om att det är ett kristet läger man befinner sig på, samt en hel massa negativitet. Vi går sedan omkring och intalar oss att de på insidan nog blir berörda av det vi gör. Till viss del ja, men hur realistisk är den tanken varje gång vi tänker den. Om man helt stänger ut allt vad vi gör och säger, varken kan eller vill vi med våld "öppna upp dem." Då kanske det bara vore bäst om man tog med sin dåliga attityd, åkte hem och skruvade på sin moppe istället. Tack och lov har kammen jag drar alla över just nu väldigt få piggar. (Okej, det där var ett väldigt konstigt och hemagjort uttryck. Det jag ville ha sagt var att det egentligen bara är ett ytterst få antal som passar in på denna beskrivning.) De flesta är som tur är ganska snälla och man börjar nog tycka om dem efter ett tag. Och nog har det under årens lopp funnits en och annan fruktansvärt jobbig moppepojke som jag har tyckt fruktasvärt mycket om. I de fallen tror jag nog att det är Gud som har hjälpt mig att se något i dem som bara han ser. Den känslan, människokärleken, önskar jag att alla fick uppleva.

 

Jag åker iväg i min bil mot studiestaden och i bakspegeln ser jag några moppepojkar köra moppe, och en moppepojke leda moppe. Jag måste erkänna att det ser ganska lustigt ut. Sen tänker också vilken tur dessa moppepojkar har. Så mycket av deras identitet är knutet till mopeden, och tänk ändå under vilken kort tid av den tidsspan människan levt på som det har funnits mopeder. De hade verkligen tur som fick födas här och nu när det finns mopeder. Tänk att vara en 1500-tals människa fången i en moppepojkes kropp. Det hade inte varit roligt.

Men framför allt tänker jag: "Varför föddes jag här på landet omgiven av moppepojkar. I "moppepojkarnas förlovade land.""

 

Jag har ingen aning. Men jag hoppas också på att några av de tonåringar jag kommer att tjäna efter bästa förmåga kommer att vara snälla, sårbara flickor med duktighetskomplex och stört bekräftelsebehov. Dem tror jag att jag kommer att kunna hjälpa i alla fall.

Jag tittar mig i spegeln.

De mörka ringarna under ögonen verkar mer framträdande än vanligt.

Det tär att åka fram och tillbaka - från hemhemma, till lägenheten. Från skolbänken i studiestaden till jobbet långt ute på landet.

 

Jag borde nog ta och dricka den där mirakeldrycken jag har erbjudits, den med naturligt koffein, färgämnen och alltför hög dos vitaminer. Den hjälper mot mörka ringar under ögonen också. Såklart, den hjälper mot allt. Mina kinder bränner lite när jag dricker den, en vanligt förekommen biverkning. Jag lägger ner glaset och låter helst bli. Jag tror inte på sånt. Det är nog bättre å lyssna på kroppens signaler och vila sig lite. Men också jag är hypokrat. Ibland dricker jag mirakeldrycken i smyg på jobbet då jag är riktigt trött.

 

Men de mörka ringarna under ögonen får vara, de bryr jag mig inte så mycket om. Det är ju ändå inte jag som ser dem. En sminkexpert på radion sa för ett tag sen att hon tyckte att det var lite sexigt med mörka ringar under ögonen. Jag vet nog inte riktigt om jag just nu kan ta de orden riktigt till mig. Men ja, hon får väl tycka vad hon vill. Och nu vet hela Sverige det också. Plus jag då, en liten själ i Västerbottens systerlän i Finland. Sexigt är kanske inte ett ord jag brukar använda mig av särsilt ofta, men jag vet nog faktiskt inte om det första ordet jag skulle associera det med är mörka ringar under ögonen. Men jag är ju ingen sminkexpert heller. Kanske hon bara ville vara snäll, trösta oss som är lite för trötta och inte har generna på vår sida då det kommer till huden under våra ögon. Personligen känner jag kanske inte att hon sminkexperten var värd mina skattepengar (det sändes nämligen på riksradion). Men jag betalar ju heller inte skatt till Sverige, så hon fick ju faktiskt inte mina skattepengar heller. Så kanske jag inte är i position att klaga på hennes utlåtanden i alla fall.

 

Det tär att åka fram och tillbaka.

Då jag är klar tänker jag köpa en fin höstrock åt mig och ett par nya skor. Det tycker jag faktiskt jag är värd.

 

  

Just nu i denna stund känner jag mig trött på att behöva vara stark, behöva klara mig själv. Speciellt med tanke på att jag inte tror att det var det som denna känsliga, sköra varelse som heter Ulrica är skapad till för att göra.

 

Men vem har sagt att jag behöver vara stark.

 

Ingen. Men vad händer om jag bryter ihop. Vem finns där då för att fånga upp mig.

 

Om ingen finns där går det inte, vågar jag inte. Om ingen hjälper mig upp därifrån är det bättre att aldrig gå ner dit. Då är det lättare att fortsätta vara stark och hålla mig ovanpå ytan. Mycket lättare än att ta sig upp på egen hand. Jag vågar knappt tänka den kampen. Jag avstår den med glädje.

 

Ibland längtar jag efter den platsen där jag kunde. Den tryggheten. Där jag visste att jag fick bryta ihop om jag så ville, att det gick att ta sig upp. Oensam.

Men hur vet man var och när den platsen är. Känner man det. Finns den ens på denna sida jordelivet. Eller måste man bara kaste sig ut, hoppas på det bästa. Det brukar ju bli bra tillsist, åstminstone när Gud styr.

 

Sent en augustikväll skölde ensamheten över mig som en våg. Det var inte första gången, och säkerligen inte den sista. Det är klart att det gör ont, det gör det alltid, mer eller mindre. Ibland mer. Men det är nog endå inte ens i närheten av den smärta en människosjäl kan uppleva.

 

Ibland tänker jag på det. Hur klarar de människorna sig. De som faktiskt har en orsak till sin smärta. På den fronten har jag egentligen inget att komma med. Ändå sitter jag här med känslor som skavar.

 

Är det bara att vara människa.

 

Jag önskar att Gud sa åt mig, "snälla lilla Ulrica, nu behöver du nog bara gå och sova." Men jag har inte frågat honom, inte lyssnat. Det är nog det som är problemet.

 

Hans röst är alltid öm. Precis den ömhet som jag behöver just nu. Jag vet att hos honom kan jag falla. Hundra gånger om. Men vågar jag tro på det.

 

"Armar som längtar efter att få krama om."

Skrev jag en gång i min anteckningsbok. Den meningen kunde jag inte glömma. Den satte känslan på och sade så bra det jag längtar efter att få göra.

Men på samma sätt kan jag tänka nu;

"Människa som läntar efter att få kramas om."

 

Att få bli omhållen.

Att få bli buren då jag inte orkar vara stark.

Att få bli upplyft då jag fallit ner.

 

Längtan finns fortfarande där, behovet lika så. Det försvinner ingenstans fastän jag ibland är så dålig på att bejaka det. Det finns där. Det gör sig påmind ibland. Ibland är just nu, sent en augustikväll.

 

Jag vet att det kommer att gå om, att det kommer att kännas bättre redan imorgon när jag vaknar.

Men jag vill ändå inte riktigt släppa det. För jag vet att detta, dessa känslor, säger något om mitt inre. Något om min själ. Jag borde nog lyssna. Tillåta mig att känna. Och sedan be en bön, med ord lånade med Daniel Adams-Ray;

 

"Håll om mig.

 Någonting hotar kväva mig.

 Håll om mig.

 Bara du finns där för mig."  

 

 

I Amsterdam lärde vi oss att alla människor har tre inre behov.

Att känna sig, älskade, accepterade och trygga.

"To feel love, acceptance and security."

Meningen vi alla kunde som rinnande vatten, bättre än sjuans tabell.

 

De är nog de behoven som sent denna augustikväll gör sig påminda.

Kärlek- att bli omhållen.

Acceptans- att få bryta ihop och att jag är okej för det.

Trygghet- vara på en plats där jag känner mig trygg nog att bryta ihop och veta att jag håller i alla fall.

 

En bra kunskap, men frågan är vad jag gör med den.

 

En vacker dag hoppas jag att jag hittar dit, till svaren på den frågan. Dit, var det nu än sen är där den platsen må vara. Gud vet, och det är jag tacksam för. Förhoppningsvis lyckas jag hitta och följa den väg som leder dit.

 

En vacker dag kommer jag hitta dit. Men den dagen är inte idag.

Denna sena augustikväll börjar bli alltför sen. Nu får det vara bra för denna gång, bra för idag.

 

Och efter att ha hört på denna låt alltför många gånger känns det nästan bra igen. Nästan som innan den där vågen sköljde över mig.

Jag är varken en 15-årig flicka eller hemligt förälskad i personen ifråga. Och jag kan inte påstå att mina problem är speciellt lika de problem som denna flickidol sjunger om. (Mina problem brukar i största allmänhet inte vara speciellt lika flickidolers problem, av någon outgrundlig anledning.) Men oj vad han har vacker ton i sin röst. Det får jag väl ändå lov att tycka fastän min tonårsårstid sendan länge är förbi.

 

 

Jag säger det igen: Oj, vad han har vacker ton i sin röst!

Balsam för själen.

Godnatt!

 

"Går det här för snabbt för dig

går det här för snabbt

Jag kan sakta ner så att du känner att du kommer ikapp"

 

Ja Lorentz, ja, du har så rätt.

Det går alldeles för snabbt,

jag hinner inte med.

Snälla tiden saka ner lite.

Jag vill hinna komma ikapp.

 

Jag skulle verkligen inte ha haft tid att vara borta hela helgen. Borta på något som innebar att man bara hann vara just där och då, och inte hade tid att tänka på eller göra något annat.

Därför var en sådan helg precis vad jag behövde.

Det är när man har som mest som behovet är som störst att få komma bort ett tag.

Tror jag i alla fall. Fast man egentligen aldrig har tid just då.

 

Jag fick komma bort från från det vardagliga livet, där man bara hinner och kan se två meter framför sig.

Jag fick ta ett steg tillbaka, eller om vi nu ska tala bildligt; ett steg uppåt, och blicka längre fram. Till hela tjugo meter.

 

Lyfta min blick och se framåt. Framåt mot vad Gud har för mig. Min kallelse om man nu vågar använda ett så stort ord. Jag berättade om min längtan, mina drömmar, allt det som jag har inom mig. Det som jag längtar efter att få se, på det sättet jag drömmer om att få arbeta för Guds rike. Så stora drömmar, så djup längtan. Jag vågar inte alltid tro på det, det är så långt från var jag är idag. Och så ospecifikt, jag har nämligen ingen aning om hur det skulle se ut i praktiken.

Men om det skulle ske, ens en liten del. Hur ofantligt lycklig skulle jag inte bli. Jag skulle inte önska mig mer av livet än att få se mina drömmar, min djupa längtan över att få göra något betydelsefullt, något stort för Guds rike bli verklighet.

 

Han berättade om en viss roll som man kan ha. En viktig roll, men som inte många vill ha eftersom den ger lite ära och berömmelse eftersom den inte är så synlig. När han förklarade rollen skrek mitt innersta: "Ja, ja, det där är jag. Det där vill jag göra." Rollen passade ihop med vad andra människor sagt om mig och en bild som jag fått av en annan person om min kallelse. Vågar jag ändå tro på det.

Han trodde också som andra har sagt till mig att Gud kommer att kunna använda mig mycket. Vågar jag tro på det själv.

Har jag ens något val. Puzzelbitarna börjar passa ihop lite för bra för att tvivla.

 

Med henne pratade jag länge om detsamma, min längtan. Jag pratade om min relation med Gud. Det fanns så mycket att säga, jag pratade så mycket. Lite för mycket för att det inte skulle betyda något.

Jag börjar nog själv se att det finns något inom mig. Något som Gud har lagt dit. Något som är för stort för att komma från denna värld eller från mig själv. Och om Gud lagt något inom någon, har han gjort det av en orsak.

Hon kunde knappt slut le och sa att det var så uppmuntrande att höra om min längtan och mina visioner och att det skulle bli spännande att se på vilket sätt Gud kommer använda mig.

Kanske de är ganska fina mina visioner. De där jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag kan prata om hur länge som helst om jag kommer igång.  

 

Annars hade vi det också riktigt bra. Vi lärde oss ny kunskap. Vi lekte roliga lekar. Vi pratade. Vi skrattade. Vi möttes. Jag älskar att sitta vid ett bord med den stor grupp människor. Det är alltid så spännande att se vad som kommer hända. Att se hur levande människor är: det kommer alltid upp ett nya samtalsämnen eller ett nytt sätt att bemöta dem, det finns alltid nya saker att säga, det bildas alltid en skild atmosfär och beroende på hur man sitter blir det nästan alltid nya gruppkonstilationer. Jag tycker alltid det är så spännande att se vad som kommer att hända nästa gång vi sitter till bords. Bord är en bra uppfinning. Människomöten är en ännu bättre.

 

Så i efterhand.

Hur kan man inte ha tid med detta.

Detta är det enda man egentligen borde ha tid med.

 

Ibland blir jag frustrerad över att det är så mycket i ens liv som man bör göra som inte har ett evighetsperspektiv. Så mycket olika saker som tar så lång tid. Som gör att man aldrig hinner se mer än två meter åt gången. Jag varken har tid med det, eller orkar tycka att sådana saker är speciellt nödvändiga. Och sen kan jag inte förstå varför jag är dålig på vardag.

Det är ju så klart.

Orsaken.

Jag tycker så mycket mer om att se tjugo meter framför mig än två.

 

Men just därför är jag också så mycket extra tacksam för helgen, för möjligheterna som jag får att ibland faktiskt se hela tjugo meter framför mig. Det blir så mycket extra värdefullt i mitt liv som just nu kretser ganska mycket kring två meter.

 

Tillbaks i det vardagliga har jag fortfarande inte tillräckligt med tid.

Men jag lyssnar repeat på Lorentz och finner mig rätt så bra i att så nu är fallet. Livet är för kort för att orka stressa över saker som ändå alltid löser sig på ett eller annat sätt.

Terapi för själen.

 

Efter alltför länge borta från hem hemma. Eller alltför länge borta från att ha tid och inte måsta rusa vidare när jag varit hem hemma, hade jag nu tid. Drygt fem dagar. Ibland kan omväxling verkligen vara terapi för själen. Få en att se det vackra i det man annars inte skulle uppskatta.

 

Att börja varje dag med att i lugn och ro få läsa igenom dagstidningarna. Och alla andra tidningar och tidsskrifter som ligger utspridda överallt där hem hemma. Det står så mycket intressant, läsa om alla människor, titta på alla bilder, få bläddra. Vilken lycka att få ha ett hem fullt med tidningar.

Solen. Sitta ute en hel eftermiddag vid mammas gamla barndomshem och bli lite lagom brunbränd i ansiktet. Sitta ute och göra det som annars också behövdes göra. En så ljus dataskärm så att det faktiskt går att se vad man skriver när man är utomhus.

Landet. Gå ut och gå med huvudet uppe i molnen, och med vissheten om att ingen ser mig. Känna grusvägen undet fötterna. Klättra upp på min favoritsten, som bara är min, och titta på havet.

Prata. Det finns så mycket att prata om när man inte setts på länge. Inte bara om vad som hänt den senaste månaden, utan också om så mycket annat. Andekdoter från förr. Sånt som hade glömts bort ett tag, men som det nu var dags att damma av igen. Det finns så mycket att berätta, så mycket att lära sig.

Få en 20 lapp och åka till bybutiken och handla. Det känndes så exotiskt, för en gångs skull. Göra tortilla till lunch av det jag köpte. Oj vad gott.

Någon som gör lunch varje dag. Någon som gör allt annat än makaroner och moror. Någon som gör tvärtom emot vad jag brukar göra.

Titta på tv, det finns inget bättre sätt att ta det lugnt på. Se på ett hungrigt spel, fångar som rymmer från Alcatraz och en svensk polis som det får sisådär för. Me framför allt "nationalhjältar" klädda i blåvitt på ett par skridskor som kämpar om segrar i en sport arena i  Ryssland. Jag kan inte hjälpa att jag älskar att se på det så mycket. Spänningen. Äran. Glädjen. Det ligger så mycket mer i att spela för sitt land. Nationalsången. Varje gång den spelas blir jag så rörd. Stoltheten hos dem som är där och sjunger och viftar med flaggor. Det är ingen självklarhet, vårt land. Vi ska vara stolta, ödmjuka, tacksamma. Det är något så fint över att få ha sitt eget land.

 

 

Fem dagar känndes som ett år. Sen vad jag tillbaka i min studiestad igen.

 

Vi åkte ut i skogen och vandrade alla på ett led. Satte oss på ett berg och åt mat. Umgicks. Skrattade där vi låg gömda bakom ett fallet träd. Vilken välsignelse att få umgås. Att regelbundet få umgås med en grupp av människor. Få uppleva, upptäcka, prata och skratta.

I bilen på vägen tillbaks pratade vi om färger och jag sa att jag tycker väldigt mycket o en varm mörk ton av orange. Strax efter stannade vi vid ett trafik ljus och jag såg att huset vid gatan hade just den färgen: "Titta på det där huset!" Det hade vita fönstergavlar och ett tak skiftande i mörblått. De tre färgerna tillsammans passade perfekt. Huset var perfekt. Mitt favorithus i stan. Jag har aldrig förr haft ett favorithus i stan, jag har aldrig riktigt orkat bry mig eller reflekterat över saken. Men nu har jag ett favorithus. Det finns så mycket fint, bara man kommer på att titta.

Jag öppnade dörren till min lägenhet. I tamburen möttes jag av en doft som jag inte kännt på länge, inte sen jag flyttade in i höstas. Det är egentligen en lite unken doft, men den påminde mig om när jag först kom hit. När allt var spännande och nytt. När jag just hade fått min alldeles egna lägenhet. När det fortfarande var varmt. Innan hösten kom och det alltid var ljust.

Jag gick kvarteret till Sale för att köpa mjölk. Klockan var sen kväll men det var fortfarande ljust. Jag gick med så sakta steg. Bara tog in allt. Så vackert, så ljust, så fridfullt, så varmt. Och Ingen brådska. Det är nog bästa känslan.

Ljust nu njuter jag av att få vara ensam. En tystnad som jag själv har kontroll över. Att få ha det som jag vill. Det är nog skönt det med.

Ibland kan omväxling verkligen vara terapi för själen. Få en att se det vackra i det man inte annars skulle uppskatta.

 

Det finns så mycket just här just nu som är vacker. Det lilla. Jag vill inte missa det. Därför är jag så tacksam över att få ha två hem, två ställen att vara på, hem hem med allt vad det innebär och min studiestad med allt vad det innebär. De kompleterar varandra så bra och de hjälper mig att se det fina vardagliga i dem båda. Att kunna vara tacksam för det som jag har just nu.

 

 

När jag satt där på berget slöt jag mina ögon. Solen lös vid trädtopparna och jag tog bara in allt som var just där och då.

Denna låt spelades då i mitt huvud. Även om den är aningen sorglig, men ack så vacker, så passade denna text in så bra:

"Runnin', runnin', runnin'
Ain't runnin' from myself no more
I'm ready to face it all"

Att hela tiden springa, att hela tiden vara på väg någonstans. Det som ska göras imorgon, drömmarna om framtiden.

Nu får det vara slut på det.

Nu vill jag bara leva här och nu. Se allt det vackra i det som finns här. Ta in allting. Oavsätt om det är anektoden vid köksbordet, att skratta med vänner i skogen, att åka förbi ett vackert orange hus eller doften som möter mig i tamburen.

Jag är redo att möta det.

Jag vill möta det.

Känna mig levande.

I nuet.

Känna friden.

Friden som uppkommer när man bara tar in nuet och struntar i allt annat.

Vart har jag bråttom, vart är jag alltid påväg.

Destinationen, och framför allt den ständiga resan, kommer aldrig kunna mäta sig med att se allt det vackra som finns i nuet.

I'm ready to face it all.

Hej igen!

 

Så många gånger har jag formulerat ord, meningar i mitt huvud och tänkt att det där borde jag skriva ner. Skriva hit. Som ni märk har det bara lämnat som en tanke i mitt huvud. En flyktig tanke. Orden, meningarna och formuleringarna är för länge sedan bortglömda. Men precis som med triss: "plötsligt händer det". Nu tänkte jag skriva lite om mitt liv. 

 

 

Ikväll är jag ensam hemma. Efter lite tankearbete i minnesbanken, och främst tittande i papper, kunde jag konstatera att detta fenomen är något som hänt mig två kvällar på de senaste sjutton styckna. Och då har dagarna varit relativt fulla också. Jag vet inte om det är på detta sätt vanliga människor lever, men det är deffinitivt inte på det sättet jag brukar leva. Jag är trött. Men det är alltid spännande at prova på något nytt. Och det är alltid roligt att göra saker som är roligt.

 

Just nu känns roligt ganska synonymt med att vara ensam hemma, om jag ska vara ärlig. Vad har jag inte gjort denna månad liksom. Kanske just det, varit ensam hemma.

 

Förra året gjorde jag ytterst lite i april. Jag var just hemkommen från mina Afrikanska äventyr och hade inget att sysselsätta mig med. Jag tror jag hade en period då jag tittade ganska mycket på Svenska Hollywoodfruar, just där och då gav de "pölloga" Hollywoodfruarna mig ganska mycket tillfredsställelse i mitt liv. Ja, allt har sin tid. Men förutom det har jag faktiskt ingen aning om vad jag gjorde den månaden. Det enda mitt kontoutdrag ger mig är att jag köpte kakako för 1,90€ på ABC. Jag kan inte påstå att jag har speciellt klara minnen av händelsen, men jag får väl lita på mitt kontoutdrag.

 

Det känns som att jag detta års april månad har haft lika många dagar utan program som antalet kakaokoppar jag konsumerade på ABC i fjolårets april. Balansen i mitt liv är totalt frånvarande. Men jag känner mig endå tillfreds. För där ifjol i april tänkte jag en del på att varje dag vi har i vårt liv är något vi fått, en gåva. En gåva som i alla fall jag tror jag har fått av min skapare, min pappa, min Gud. Och oavsätt om den dagen ser ut som jag vill eller inte, vill jag välja att vara tacksam för det jag har fått. Vara tacksam för dagen. Se det positiva i den. Men måste jag välja av två mindre bra ting, väljer jag nog att ha för mycket att göra, att inte riktigt hinna med. Det mesta går i alla fall. Och det är trevligt att uppleva roliga och givande saker, även fast det ibland blir för mycket av det goda.

 

 

Här sitter jag då alltså nu april månad 2016. Ensam hemma, äntligen. Men precis som förra kvällen jag var ensam hemma förra veckan borde jag spendera hela kvällen framför diverse studieböcker med texten socialpedagogik fastklistrad på pärmen. Det gick bra en stund. Sen blev mina ögonlock så fruktansvärt tunga. Efter att ha läst tre sidor utan att ha förstått egentligen något la jag dem åt sidan. Men också här känne jag mig tillfreds. Det mesta brukar lösa sig. Och lite får de väl skylla sig själva då de lagt en tent den 2:a maj klockan 8:30. Hur tänkte ni där liksom. Men jag är tillfreds. Att tänka logiskt har fungerat bra hittills, och om inte så behöver jag ju något att göra den 3:e juni. Jag har ännu inga planer för den dagen, lika bra att skriva en tent då tänker jag lite. Idag är jag nämligen så tillfreds med livet att inget kan rubba mig. Förutom möjligtvis mina grannar då om de har en massa ljud då jag tänker sova. Där går i alla fall min gräns.

 

Grannar förresten. Detta mysiga fenomen man får uppleva på väldigt fysiskt nära håll då man bor i höghus. Han som bor under mig är discjockey. Alltså inte DJ, utan discjockey. Vi talar alltså om en man i 50-årsåldern, ensamstående, med lippis och en gammal Volvo, som är ytterst obekväm med att möta mig i trappuppgången och spelar musik från förra årtusendet. (Jag lägger inga personliga värderingar hur jag just beskrev honom, utan det är bara (relativt) objektiva iakktagelser jag sett, "sejr vi".) För det mesta brukar han hålla sig i skinnet, men ikväll fick han lite feeling då jag försökte förstå socialpedagogikens uppkomst. Förstås.

 

Och paret i 30-årsåldern snett under mig. Kvinnan ropar och skriker och har sig så det hörs enda hit. Jag undrade länge hur det stod fatt, men har nu kommit fram till att hennes ilska känns ganska självförvållad. Det är bara hon som skriker, han ger inget mothugg alls. Så jag förstår inte varför hon ska envisas med att vara så arg hela tiden. Men vad vet jag.

Nej, vad vet jag.

När jag kom tillbaka från jullovet och öppnade dörren till trappuppgången höll hon på igen för full hals. Vasa hälsade mig välkommen med öppna armar med andra ord. Jag höll på att gå upp och ner med alla mina saker när dörren till deras lägenhet öppnades och jag stod öga mot öga med honom. Jag kan riktigt föreställa mig rådjursblicken jag gav honom. Livrädd är väl att överdriva, men något ditåt i alla fall. Men han hälsade artigt. I den lilla stund han såg in i mina rådjursögon sa hans blick lite uppgivet: "vad vet du om livet". Och nej, vad vet jag om livet. Inte mycket där på övervåningen där jag lever själv, sjunger lite för högt ibland och städar alldelse för sällan. Jag vet inte mycket. Men jag vet att jag inte vill hamna i deras situation, fastän jag inte har någon aning om vad som lett fram till den.

Jag gick förbi och han frågade ömt "kommer du" åt henne som fortfarande var gömd någonstans inne lägenheten. Livet är inte enkelt. Giv honom styrka om han ska orka med henne.    

 

Han som bor bredvid mig vet jag inte så mycket om. Jag träffade honom en gång i trappuppgången. Han var i 50-årsåldern och tittade i kors. Men han kunde i alla fall prata. Han sa att han hade tagit mitt lagringsutrymme eftersom han inte hade ett eget och jag inte hade något lås på min. Jag sa att det var okej eftersom jag inte behövde mitt. Det är i och för sig sant eftersom mitt lagringsutrymme stavas "mammas och pappas källar", men såhär i efterhand tycker jag nog att han hade kunnat fråga innan han la alla sina saker dit. Men jag sa "trevligt att träffas" i alla fall innan jag gick iväg. Så fruktansvärt trevlig var jag. Väggarna mellan oss släpper igenom ganska mycket ljud. Igår var det nog någon form av fest där. De spelade Avicii, så jag antar inte att det var han. I så fall är han en extraordinär 50-åring. Fast det kanske han är också. Varje gång jag kommer hem alldeles för sent lyser det i hans fönster. Varför är du vaken Lars kan man fundera, trots att han antagligen inte heter Lars. Chansen är minimal och dessutom är han finskspråkig.

 

Tre grannar har jag. Det räcker mer än väl. Och jag har egentligen ingen aning om varför jag dedikerade så stor del av detta blogginlägg åt dem. Kanske för att jag tycker det är väldigt intressant att iaktta människor, försöka lista ut vem de är. En ganska opraktiskt hobby. Ni vet när man sitter på en samling och den som pratar har pratat lite för länge. Då vill jag bara sitta och stirra på en människa. Registrera allt den gör: hur den sitter, vad den gör med sina armar, vad den tittar på och om och på vilket sett den interagerar med dem som den sitter bredvid. Om du inte har provat detta kan jag meddela att personen i fråga förr eller senare kommer att stirra tillbaka på dig, och det är en situation du helst vill undvika, såvida du inte lärt dig strategier för hur man diskret låtsas som ingenting. Men förutom det tycker jag att det är en ganska intressant hobby.

 

 

Snart är det maj. Jag ser så fram emot en månad med mindre att göra, får vi hoppas i alla fall. Jag har så många sidor om diverse skolämnen som behöver skrivas. Men jag känner mig tillfreds. Trots att det handlar om forsknigsmetodik tycker jag om att uttrycka min i ord, och så långt det är möjligt ska jag strunta i skrivanvisningar och uttrycka mig i mina egna ord, skriva mina egna tankar. Vilken tur då att vi har en massa kursdagböcker där man får skriva vad man vill, hur man vill. Jag ska göra det så bra, sen när jag har tid.

 

Och jag ser så fram emot att sitta ner med Gud. I stillhet då jag inte är trött och då jag har en massa tid. Kvällar i enda ska jag sitta och skriva. Skriva ner vad han säger åt mig i mitt liv, färglägga de vackraste orden. Reflektera. Måla med en massa vackra fäger. Skriva ner bibelord med min finaste handstil. Sätta ord på mina tankar och känslor. Jag ska skriva ner allt det goda han har gett mig detta år, jag är fortfarande på februari, jag vill komma ikapp innan jag glömmer.

Jag längtar så mycket efter det. 

Och i bakgrunden ska jag spela denna vackra sång på repeat.

En sång som ger mig så mycket tillfredställelse, och som på något sätt beskriver så bra det obeskrivliga lugnet jag känner på insidan just nu.

 

Det är gott att få leva livet med dig, även fast jag i mig själv inte ger dig någon som helst rättvisa.

May we never lose our woner.                                                                                        

 

 

Tänk att jag blev en av de.

En av de som regelbundet nöter på riksåttan, eller E8:an som de egentligen heter, men som alla vägrar att säga.

Envisare människor har jag inte skådat.

 

Men tänk ändå.

Att jag blev en sådan. Sådan som alla andra. Sådan som valde att komma tillbaka. Sådan som valde nummer 8 på europaväg till min egen.

 

 

Jag nöter den ganska flitigt.

Speciellt på torsdagskvällar lite för sen, och söndagskvällar sådär lagom passlig tid.

 

Jag är som alla andra.

Ja skämtar om hur tråkigt Gud hade när han gjorde denna väg, då den är så rak.

Jag tycker det är tråkigt att kör den. Att det tar så länge.

Jag klagar på vägföret nu när det är vinter.

Jag är arg på bilisterna som kör som galningar och blir sur när man hamnar bakom lastbilar.

Jag suckar över hur mycket bensinpengar det går åt, samtidigt som jag tackar min lyckostjärna att jag inte behöver åka buss.

Jag blir ledsen när de ändrar till vinterhastighet och glad när de ändrar till sommarhastighet.

Jag har till och med fått post från polisen om att "dude, försök å köra lite saktare i framtiden. We got your photo in our arkiv."

Jag är precis som alla andra.

 

Jag kan ändå inte släppa tanken på att det faktiskt blev såhär. Med förundran tänker jag på det. Hur livet blev.

Egentligen älskar jag att köra på den här vägen. Platserna runtomkring den betyder så mycket för mig. Det här är mitt hem, det är här jag hör hemma. Denna anonyma vägnummer är så mycket mer än en obetydligt nummer för mig. Det emotionella värdet blir så stort att det knappt går att bekriva. Är det inte märkligt det här med där man kommer ifrån. Det man aldrig blir riktigt av med. Det man romantiserar på samma gång som knappt stå ut med det. Hur allt är, hur människorna är, hur inget ändrats. Det man känner igen. Som man på något sätt måste försonas med, och som man kanske kan hitta tillbaks till om man har tur.

 

Han beskriver detta fenomen så bra. Han vars texter är mer träffade än pilkastning. Han vars europavägsnummer är 4. En väg jag själv nött en del på då jag bodde på andra sidan Östersjön. En väg som då för mig inte var något annat än just en anonym nummer.

 

Nej, vilken europaväg eller världsväg jag än kommer att nöta på i mitt liv finns det ingen som kommer att ligga mig så varmt om hjärtat som denna älskade hatade nummer 8.

Tills livet skiljer oss åt. ♡

 

 

Han beskriver det så bra och träffande: "Där livet är utan refränger, känner jag igen mig."

Ibland kanske man inte behöver refränger, bland kanske man bara behöver känna igen sig.

Och ett liv utan refränger behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt. Det är bara lite annorlunda mot vad det hade kunnat vara.

 

 

 

Han har också en sång om sin Europaväg 4, och alla andra stora vägen som är "hans". Vissa har det bra förspänt med många vägar. Här i Österbotten kör vi på "less is more" och nöjer oss med en.

Lyssna på sången, den är mysig och tar dig endast 2 minuter. (Bästa övertygelseförsöket ever... Okej, du behöver inte lyssna om int du vill. Men ja sko no vila ja om ja va te. No byri ja skriv fö myki på dialekt,så no slutar ja. Hejtå!)

 

Idag är det torsdag. Igen. De kommer ganska ofta nu för tiden. Lite oftare än söndagar känns det som. Det är väl inte riktigt logiskt tror jag, men så är det; så känns det. Och logik och känslor har föga gemensamt. Idag väljer jag att gå på känsla.

Det är dock inget fel på torsdagar, jag tycker ändå rätt mycket om dem ibland,. Så länge de inte har en vägbom inblandad i sig. Det hade inte denna torsdag. Så jag tänkte berätta om den.

En annan sida av torsdag, en torsdag utan vägbom.

 

......................................................

Jag var sådär lagom försenad till skolan som vanligt, och sådär lagom passiv för livet när jag åkte de sedvanliga 2,9 kilometrarna till skolan i min något för kalla bil, med sådär lagom mycket rimfrost på rutorna.

Sedan bytte jag radiokanal och det spelades Justin Biebers låt där han undrar, och undrar, och undrar vad du menar. Eller som vi säger på dialekt, "va meenar do?". Dessa 3 minuter och 27 sekunder ger en sådan djup tillfredställelse i mig och jag blir så glad över att höra denna sång. På högsta volym sjöng jag stämmor så att inte ens polisrazzian bredvid vägen störde mig desto mer.

 

Powerwalk:ande kom jag fram till mitt klassrum sådär lagom innan de sista personerna hade hunnit gå in genom dörren. 

Livet blir så mycket bättre när man hinner in i klassrummet innan dörren stängs.

Och när man börjar 10:15 istället för 8:30.  

Och jag skämdes inte ens över att jag inte gjort läxan, det är ändå finska vi pratar om.

 

Sen skulle jag prata enskilt med studiehandledaren.

Hon var till och med mänsklig. Hon förstod mina klagomål och synpunkter, och höll med om det som kanske är mindre bra, även om inte hon har makt att ändra på systemet. Hon brydde sig verkligen om oss studerande.

Och jag påmindes igen om mina tidigare tankar:

"Egentligen bryr sig personalen, men det är systemet som är haltande."

För så är det, de är egentligen mänskliga, men systemet ger inte plats för denna mänsklighet. Och hur mycket kan vi kräva när det inte är möjligt. Resurser växer inte på träd, hur gärna vi än skulle vilja. Och hur mycket det än tar bort det mänskliga. När det handlar o resurser är det mänskliga inte det som prioriteras. Och vi måste ju ändå lära oss något.

Och när det kommer till att se oss kan även jag med mitt lilla optimistiska blåögda hjärta förstå, att man inte kan ta till sig alla 50 plus stycken elever bara sådär, hur man än skulle vilja. Men det finns där, bara man väljer att skrapa på ytan, bara man väljer att se bortom systemet.

 

Efter lite skrattande och pratande med oss som gör grupparbeten till elva kände jag mig  som en riktig studerande där jag gick genom de folktomma korridorerna i skolan, med min ryggsäck på ryggen och min tjocka sociologibok under armen.

 

När jag kom hem sken ljus fortfarande in genom mina fönster, och det kändes så angenämt att jag betalade hyran bara sådär i förbifarten. Ibland har man stunder när man verkligen bara kan njuta av nuet i stillhet. Och idag var en sådan stund. Jag satt och njöt av tystnaden när jag gjorde diverse småsaker. (Även fast jag under en del av tystnade spelade en viss låt på 3 minuter och 27 sekunder. Ni vet nog vilken). Sedan låg jag vågrätt en timme och lyssnade på dammsugaren i lägenheten bredvid som hade ljud med jämna mellanrum. Renovering. Alltså fatta tillfredställelsen med tillvaron när man orkar göra det. Antagligen var jag nog bara väldigt trött.

 

Sedan skulle jag gå till det där stället ni vet med 50 okända människor. Jag hade ingen vidare lust, men det gick faktiskt ganska bra. Kanske var det för att det högst var 30 av dem denna gång, men högst antagligen för att jag var mycket lugnare och mottagligare för att ta in saker än vad jag var till exempel förra gången jag skrev.

Jag åt mat och pratade och skrattade sådär lagom mycket.

Jag satt lugnt och kunde ta in det som han som pratade i en timme sa.

I de mindre gruppen pratade jag sådär lagom mycket och sa sådär lagom kloka saker, och drog till och med några skämt. Man vet att det går bra när jag börjar skämta. Då är det nog på right track liksom.

Efteråt när man ska småprata lyckades jag med konsten längre än vad jag någonsin gjort, (även om det inte är speciellt länge att slå det rekordet) och det var till och med lite trevligt.

 

Nu när jag kom hem kom jag på att vi har presentation imorgon i skolan, och även om jag i princip bara ska läsa av ett papper så är det så pass allvarligt att inte ens sången om vad du menar kan göra mig lugn och glad. Men det är väl livet liksom.

 

Nu ska jag ha en sådär lagom lång date med den där tjocka sociologiboken jag bar på idag. Med största optimism kanske det kan bli helt trevligt också.

 

...................................................

Detta var kanske inte det mest intressant jag har skrivit.

Men jag vill visa att det allra simplaste vardagslivet kan vara helt trevligt ibland också. Och till och med ganska mycket trevligt.

Att det ibland också kan vara helt lugnt där på insidan där det ofta kan vara lite kaos.

Och om hur vackert livet kan vara när man bär denna inre friden med sig.

För:

"Min frid ger jag er. Jag ger inte det som världen ger.

 Känn ingen oro och tappa inte modet."

Inte ens på torsdagar.

 

En vacker dag kommer jag kunna glömma hur förtvivlad jag blev över den där vägbommen.

Men den dagen kommer inte komma än på ett bra tag. 

En vacker dag kommer jag att kunna skratta åt hur den där vägbommen var en av de fem värsta händelserna på hela året.

Men det skrattet kommer att sitta långt nere. Och det kommer att komma först när jag känner mig riktigt trygg i min omgivning.

 

...............................................

 

Jag har inte så stor erfarenheter av järnvägsbommar som går över vägen, men tre saker vet jag:

1. De sänks

2. Tåget kommer

3. De höjs

 

Jag stod längst fram vid en bom idag när ett tåg kom. Hade aldrig hänt mig förr, men det var väl bara att göra som han i bilen mitt emot mig tänkte jag, det kan väl inte vara så svårt. Till detta kan tilläggas att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att behöva göra något med min bil som jag aldrig gjort förut. Att till exempel behöva tanka på ett ställe som jag aldrig har tankat på förut, parkera någonstans där jag aldrig parkerat förut eller köra någonstans där jag aldrig kört förut  ger mig ångest flera dagar i förväg. Jag är varken bra på nya saker, att behöva gör nya saker själv eller på något som har med en bil att göra. Och dessa tre saker kombinerat blir kaos i min lilla hjärna.

 

Och det blev det idag.

 

För efter att tåget åkt förbi kom aldrig bommarna upp igen.

Och jag vet inte vad man gör då. Jag har verkligen ingen aning.

 

Så där satt jag i min lilla bil i en förort till min stad och visste inte vad jag skulle göra med mig själv.

Jag ville bara ringa någon och säga att de skulle komma dit och rädda mig därifrån. Men vem skulle det vara, och varför skulle någon komma och hjälpa mig i en sådan situation. Detta är något man bör klara upp. Men jag då, jag som inte klarar av detta på egen hand. Vad ska jag göra då.

 

.............................................

 

Efter ett tag började bilar svänga om, backa och ha sig för att ta en annan väg.

Det fanns ingen chans att jag skulle lyckas med den manövern.

Vad skulle jag göra.

Stiga ur min bil, gå bort till bilen bakom mig, knacka på rutan och fråga:

"Hej kan du svänga min bil, för jag vet inte hur man gör."

 

Jag vet verkligen inte hur man gör.

Och här kan jag ju inte stå hela dagen.

Då hade jag stått där 20 minuter.

20 minuter är en ganska bra tid att hinna bli uppgiven och stressad på, speciellt när man inte vet hur man gör.

.........................................

 

 

Efter ännu ett tag började folk köra förbi bommen. Det kanske man brukar göra, vad vet jag. Jag är inte så insatt.

Så jag gjorde detsamma, fullt övertygad att det här kommer bli min död. För man brukar ju dö när man kör över en järnvägsbom som är nere. Om inte annat kanske man får i sig en massa livsfarlig elektricitet, som det visade på skylten. Vad vet jag, jag är inte så insatt. 

 

Men det gick ju bra, och ingenting hände. Förutom i min hjärna, där det var ännu mera kaos.

 

.......................................

 

Jag var alldeles försenad och rusade direkt till platsen där jag skulle sitta och äta mat med 50 personer. Jag slevade upp mat åt mig och berättade kort åt människorna omkring mig om den idiotiska vägbommen. Som förväntat förstod ingen hur traumatiskt detta var för mig, så det hjälpte föga.

 

Jag känner knappt någon av dessa 50 människor. Och alla dessa människor på en gång, när det enda jag kan tänka på är en vägbom, blir lite mera kaos i min hjärna där det redan är kaos.

Men alla hade ätit klart och for iväg. Kvar i det mörka tomma rummet var bara jag och en annan. Vi pratade om gångavstånd och annat oväsentligt och jag glömde för stunden min vägbom.

 

När vi var klara gick vi till salen där de andra var och lyssnade på någon som pratade i en timme. Det var nog säkert bra det han sa, men jag ville bara att han skulle sluta. Jag klarade inte av att ta in mera i min hjärna där det redan var "overload". Jag ville gå ut därifrån, sitta för mig själv i ett hörn och stirra in i en vägg en stund och tänka på min vägbom. Hur ska jag kunna komma tänka och komma över min vägbom när någon annan bara pratar och pratar och jag borde lyssna på. It simply doesn´t work.

Men jag täcktes inte gå iväg, sitta i ett hörn och stirra på en vägg. Det hade sätt lite konstigt ut. Och sist jag gjorde det trodde folk det var något allvarligt fel på mig, så jag brukar låta bli.

 

Nej, det är inget fel på mig. Jag är bara lite känslig. Lite mycket känslig. Ganska lite mycket känslig.

Det kallas högkänslighet och har med mitt nervsystem att göra, så jag kan inget åt det. Jag är inte lika bra som alla andra på att filtrera intryck. Ibland blir det bara för mycket, och då går det inte mer.

 

..............................................

 

Efteråt skulle vi diskutera. De ställde svåra frågor, jag förstod ord men inte meningar. Jag förstod inte vad de pratade om.

"Förlåt, jag är i min egen lilla värld idag".

De rymdes inte mera i min lilla hjärna, det var helt omöjligt.

 

Sen var vi klara. Då ska man stå i hallen och småprata lite innan man går hem.

Jag skulle så gärna vilja småprata lite till, lite mera än det jag gör.

Men jag vet inte hur man gör.

För är det något jag är mindre bra på förutom bilar så är det nya människor.

Och denna tiden på veckan på denna plats så är det en hel del sådana.

Så jag gick hem.

 

...........................................

 

Det är fortfarande för mycket kaos i min hjärna för att jag skall kunna sova eller koncentrera mig på skoluppgifter. Så jag säger återigen:

Jag vet inte hur man gör. Nu.

Imorgon kommer det vara bättre, det vet jag av erfarenhet.

Men det är många timmar tills imorgon.

 

Jag önskar att det fanns någon hos mig hela tiden som skulle förstå mig.

Inte uppleva världen på samma sätt som jag, för det skulle vara alldeles för mycket.

Men som skulle se på mig med kärlek, tålamod och förståelse när jag gråtande berättar om järnvägsbommar.

(Jag vet ju själv hur det låter) 

Någon som inte skulle skratta åt mig, utan hålla min hand tills det blev lite bättre igen.

För jag tror allting blir lite bättre när man får hålla handen ett tag.

 

Men det finns ingen sådan. Så jag får så lov att klara mig själv. Jag tror inte människan är skapad för att kara sig själv. Men vad ska jag göra liksom.

Jag är nog alldeles för skör för att klara mig själv i denna värd med allt vad det innebär. Alldeles för skör för att kunna hantera vägbommar.

Men jag får så lov att klara mig. Än så länge.

 

............................................

 

Och jag har egentligen ingen aning om varför jag skriver detta.

Visst tycker jag om att skriva och visa att inte häller jag är helt perfekt eller har ett perfekt liv.

Men detta är nog lite "over the top".

Visst kan man visa att man inte är perfekt, men att framstå sig själv som nervvraket som jag är idag, som jag gör i detta inlägg tror jag inte många vill göra.

Man kanske kan visa sig lite svag, men man vill inte visa sig för mycket svag.

Man vill visa att man ändå klarar sig själv, för hur ska folk reagera om man erkänner sanningen. Det blir för obekvämt.

 

Men det är nu som det är.

Hej jag heter Ulrica och idag är jag ett nervvrak som inte vet hur man gör. Och det står jag gör.

 

Och allt detta för en liten idiotisk vägbom.

Stod just så länge och diskade så jag fick sjukt i ryggen. Om det säger mer om min rygg eller om hur mycket jag hade att diska kan jag dock inte uttala mig om. Ljuva studieliv. När jag blir stor och skaffar mig en diskmaskin skall jag gråta av lycka och vara evigt tacksam. Det finns så mycket att se fram emot med att bli stor på riktigt.

 

Till exempel en bil med luftkonditionering och fungerande sätesvärme, en bekväm soffa, Finlayson lakan (jag har en uppsättning, I want more!), högtalarsystem med bra ljud, en Moccamaster som man inte måste lyfta bort silen på för att få bort kaffekannan (och sen när kaffekannan är borta har man ingenstans att lägga silen. It´s shameful att den kaffebryggaren får kalla sig Moccamaster), en egen tvättstuga, smink som håller längre än typ tre timmar, rutiner, en plattång vars sladd man inte behöver böja på ett visst sätt för att strömmen ska komma fram, en frys full av hembakat bröd och bakverk, en öppen spis att laga brasor i, en massa hälsokostprodukter och krämer och stuff, en tv, betald semester ett hus, en "kaar". Och så en större diskho förstås.

(Prioriteringen i den här listan alltså!)

 

De brukar säga: "the best is yet to come".

Jag börjar tro på dem.

Jag skulle skriva ett mail på finska till ett företag. Min mamma hjälpte mig, och jag förklarade för henne att jag ville skriva att jag om möjligt vill ha betjäning på svenska men skriver detta mail på finska, för att jag tror det är större chans att de svarar då. (Mitt svenska mail som jag skickat för en månad sen hade de nämligen inte svarat på!). Hon tyckte det var en dålig idé, och att de knappast skulle ge tillbaka mina pengar åt mig om jag skrev så. Så jag lät bli. Nu kommer jag få tillbaka mina pengar, men nog hade det varit rolig att skriva så åt dem i alla fall.

 

Man blir så frustrerad. Speciellt när folk har ens pengar eller inte svarar på mail, eller båda två på samma gång.

Jag hoppas min finska var jättedålig.

Chansen är ju ganska stor ändå.

 

..........................................................................

 

Annars rullar livet på.

 

Folk frågar hela tiden om jag trivs. Jag är så mjäkig och svarar bra och bla bla bla....

Egentligen borde jag svara något i stil med det jag ville skriva åt det finska företaget.

Typ, ho sko ja veta he? Myki veit ja, men int he. Ja har vari jär ein måna, ho sko ja kona bedöm na på bara he?

För jag vet faktiskt inte, och frågan är lika frustrerande som snåla finska företag.

 

Att läsa en massa sidor ur tjocka obegripliga böcker, skriva en massa låååånga arbeten och stiga upp tidigt på morgonen för att gå på tråkiga föreläsningar är väl kanske inte det roligaste jag  har gjort i mitt liv.

Men jag förväntas ju svara ja på frågan hur jag trivs. Är det mig det är fel på då eller på den som frågar?

 

Fast jag har säkert själv hur många gånger som helst varit den som frågat.

Bara för att man inte har något annat att prata om när man träffas.

Jag har i alla fall försökt sluta med hur mår du/hur har du det? Alla mår skit men alla svarar bra. Det är ingen idé att vara med och bidra till att bygga upp masker och murar som distanserar människor ännu mer. Jag hatar masker. Jag älskar istället närheten som uppstår när vi vågar vara ärliga och säga hur vi egentligen har det. För egentligen är vi alla ganska lika.

 

Åter till ämnet.

Nej, det är egentligen inte roligt att studera. Sist och slutligen tror jag det är ganska få som tycker det är roligt.

Men man gör det ändå.

Man måste. Typ. Vad skulle man annars göra, och hur skulle man annars få något jobb?

Så vi gör det.

Jag gör det.

Jag orkar inte flänga runt världen längre.

Så jag gör det.

Det är helt okej.

Men int vet jag om jag tycker det är roligt.

Jag skrattar inte av glädje när jag skriver artikelreferat. Eller kommer inspringandes i klassrummet med andan i halsen klockan 8:33 på mornarna.

Men jag gör det ändå.

Och jag får väl säga som det där urklippta citatet vi hade på väggen i gymnasiet:

"Men jag skrattar varje dag."

För det gör jag ju ändå.

 

Visst finns det många saker med studielivet som är bra, som jag trivs med och som jag tycker om.

Men just nu är jag så trött och pessimistisk så jag varken orkar eller vill skriva något mer.

Vi får ta det en annan gång.

Klockan är ju ändå 00:08. 

 

...............................

Imorgon är vi lediga. Så något bra finns det med att studera på det tredje stadiet.

En ledig onsdag, det finns det inte många som kan erbjuda.

Och fpa ger mig 22€ för den dagen.

Tack fpa! Utan er skulle jag inte överleva snåla finska företag.♡

Snart är sommaren över, datummässigt i alla fall. Temperaturmässigt har jag inte svettats lika mycket sen jag var i Sydafrika. Och det börjar ju snart vara halvåret sen. 

Snart är det höst, datummässigt i alla fall. Och det innebär ett nytt skede. Väldigt nytt skede. Huh, Som att de skeden jag haft de senaste åren i mitt liv inte skulle vara nya.

Men de här är så annorlunda. De här är utan skyddsnät. Ingen som hämtar från flygplatsen, säger hej, hjälper mig med mina väskor och sedan umgås med mig 24/7 i ett halvår.

Nog för att det kan vara frustrerande nog också.

 

Men de här är så annorlunda. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig.

Så därför tänker jag på all den reklam som finns i min postlåda, hur bred (läs:smal) spegel som ryms i min hall och hurudan bokhylla från Ikea jag ska köpa.

För det behärskar jag i alla fall.

 

Att bli vuxen. Att växa upp. Att ta ansvar. Bli självständig. Göra val. Veta vad du vill göra med ditt liv.

Ord som jag knappt vet vad de betyder. Men det känns som att jag inte behärskar det speciellt bra.

 

Men vem har sagt något om att behärska. Jag är 20. Vem behärskar nå något i den här åldern. Vad vet man om livet när man är 20. Man får så lov att bara kasta sig ut.

Pröva på att bli vuxen. Pröva på att växa upp. Pröva på att ta ansvar. Pröva på att bli självständig. Pröva på att göra val. Pröva på vad man vill göra med sitt liv.

Och alla de andra svåra orden man knappt vet vad de betyder, men förhoppningsvis snart lär sig.

För hur skulle man annars lära sig något.

Och hur ska man kunna kunna något före man har provat något.

Just det. Så släpp det.

 

                                          

Even if the sky is falling down I know that we'll be safe and sound

Detta är ju så sant.

Och detta vet jag också. Någonstans där djupt inne i själen finns vissheten. Som ibland gör sig påmind.

Det börjar gå utför när man har en Taylor Swift låt i huvudet, och till och med tycker den är bra. Eller när man vaknar utvilad före klockan sex på morgonen, för att man gick och sova före sista frågan hann klinga ut i vem vet mest kvällen innan. (Det var det enda jag kom på som var synonymt med 20:30)

 

Ni som har något sånär sinne för retorik förstår av dessa två ovanstående meningar att dessa saker är något som nyss har inträffat mig. Och det var allt jag ville säga.

 

Eller förresten.

 

Det närmaste perfektion jag kommit på ett tag var att gå ut och gå i den stilla sommarkvällen här på landet, där det är helt tyst och vindstilla, där solen lyser sina sista varma strålar över det vackra sommarlandskapet. Och jag hör denna på repeat, där jag går längs grusvägen och ler för mig själv.  

 

Solen går upp över din kind.

Hur vackert är inte det.

Hade ganska stora ambitioner att börja blogga sådär lagom ofta här på bloggen. Mina drivkrafter var:

1. Eftersom jag inte har så mycket annat för mig för tillfället så kan det ju vara ganska trevligt att blogga.

2. Det är alltid kul att titta tillbaks sen och minnas vad som försegick i ens liv och hur man tänkte.

3. Jag jobbas ständigt emot att mitt inlägg om att vara abi ska synnas i kategorin senaste inlägg. Vadå senaste? De e ju två åt sen jag blev student!

Sen är det ju så att det senaste man skrev alltid är så pinsamt, så det är bäst att skriva en massa nytt så det pinsamma hamnar långt ner. Men eftersom allt man skriver är mer eller mindre pinsamt, med tanke på att någon läser det, funkar aldrig det i praktiken. Det ger bara en massa kreativ prestationsångest. Vilket i och för sig kan vara helt nyttigt med tanke på min prokuktivitet här på bloggen.

 

Nå. Det var tanken. Sen fick ju min dator för sig att det var hög tid att gå sånder. Nämen det var ju snällt tyckte jag, speciellt med tanke på att vi kännt varandra i ganska exakt sisådär ett halvt år. Jag tackar och bockar för att det finns garanti (om man nu helst skulle komma sig dedär 60 km söderut för att kunna infria den), men bara tanken på att största delen av alla mina bilder från halvåret i Amsterdam och Sydafrika kan vara förlorade ger mig en sådan ångest. Jag mår rent ut sagt illa. Därför tänker jag inte ödsla mer tid på att skriva om det, utan istället be om ett mirakel.

 

...........................................

Annars då?

Jo, jag har fått nerstuvat hela min barndom i fyra pussellådor. Hela är dock kanske att ljuga en aning. Snarare "hela". I de fyra pussellådorna finns mest häften och annat produktivt. Men jag tycker endå det var en bedrift.

 

Jag har hittat en ny tv kanal som bara visar filmer. Så nu sitter jag och slukar thrillers för fulla segel. Eller för allt vad tygen håller. Eller något sånt. Bra nöje tycker jag. När jag börjar drömma om att någon blir skjuten slutar jag.

 

Och så har jag kommit på att lyssna på podcaster är det bästa man kan göra när man går på promenad. Att gå på promenad kan ibland vara trevligt, "rensa hjärnan" liksom. Men ofta känner man bara hur fruktansvärt understimulerande och tråkigt det är att bara gå och gå, på samma väg som man har gått hundratusentals gånger tidigare. Så nu har jag då kommit på botemedlet, att lyssna på när andra människor pratar med varandra, och känner mig allmänt nöjd med livet. Tack tekniken, och tack alla kreativa människor som gör pengar på att prata strunt. Nu skrattar jag där jag går vandrandes fram längs vägen. Tur att ingen ser mig. Tur att jag bor på landet.

 

Dethär blev nog ett mindre pinsamt inlägg.

 

 

 

Ibland finns det så mycket att tänka och tro så man vet knappt ut eller in.

Då är det nog bäst att låta bli.

Mänskligheten.

Att tänka och tro är nog det som har fört oss fram allra mest, samtidigt som det är det som har stjälpt oss mest.

Det som ständigt för oss vidare och det som ständigt motarbetar oss.

Så det är nog bäst att låta bli. Ibland alltså.

 

Som till exempel när det går på högvarv. Centrifugerar. När ens tankar slår runt och runt i hög hastighet för att få bort alla vattendroppar. När ens tankar slår sig torra.

 

Min största kapacitet. Min farligaste fälla.

Nu ska du få höra på lite bra musik.

Sen ska du få gå och sova, för att sedan vakna upp med lite bättre tankar.

Det funkar nämligen alltid.

 

"Keep your best friends close, but your enemies closer."

Brukar de säga. Vikten av att veta hur de du tycker är, men hur pass mycket viktigare det är att känna till dina fiender. Det är så politiken fungerar, det finns ingen som vet så mycket om en Socialdemokrat som en Moderat. Och krig gör man knappt något annat än spionerar på varandra. Och det gör man i alla fall också, fast det inte är krig. Fråga USA.

 

Så jag har blivit en expert på hur min hjärna fungerar. Jag vet vad som fungerar, hur jag lurar den och i alla fall i teorin hur jag förnyar mina tankar, vad som faktiskt är sanningen och hur jag förhåller mig till den. Jag vet hur jag manipulerar den att tänka på annat. Hur jag får den att tänka mindre snabbt, gå ner i varv. Hur jag får den att sluta tänka på sig själv. Osv. Osv. Osv.

 

Jag är utrustad för alla situationer. Jag har en massa strategier och taktiker.

Jag är väl förberedd. För detta krig ska jag vinna. 

Nån dag i alla fall.

 

Fast egentligen vinner jag det varje dag.

 

 

 

.........................................................................................................................................................................................

 

Idag har vi haft val och jag ska sörja i fyra år över att min kandidat inte slapp in.

Eller kanske inte. Jag har nog glömt det lagom till nästa presidentval, eller vilket val vi nu än har nästa gång.

 

Det jag ville säga om valet är att jag tycker det är så fruktansvärt intressant att rösta här på landsbyggden där jag bor.

Denna konversation hade jag med min mamma före vi for och röstade.

Jag: "Ska jag ta med mig valsedeln?" (För det har jag lärt mig att man ska göra)

Mamma: "Nej, de behövs int."

Jag: "Ska jag ta med mig id då?" (För de har jag också lärt mig at man ska göra)

Mamma: "Nej di vet nog vem du e."

 

Alltså what!

Jag betvivlar starkt på att de fyra personerna som sitter där och funktionerar har full koll på vem alla 400 röstberättigade personer som bor i byarna här omkring är. Speciellt med tanke på att jag int kan förnimma mig till att jag någon gång har sett någon av dem. Kanske jag såg dem när jag gick på dagis, men come on, jag har nog ändrat ganska mycket sedan dess.

Mina farhågor besannades när min mamma berättade vilken taktik hon brukar köra med.

Hon brukar nämligen int säga vad hon heter utan låta dem gissa vem hon är. Hur smart som helst när det handlar om något så högtidligt som ett riksdagsval. Helfestligt.

Efternamnet brukar de klara, men sen vad det värre. De brukar blanda med henne och hennes svägerska (de är båda ingifta i släkten och har samma efternamn). Helfestligt. Speciellt med tanke på att det handlar om något så högtidligt som ett riksdagsval. Är detta val verkligen 100% demokratiskt? Har det förekommit valfusk eller korruption? Skull jag vara "val polis" (om något sådans ens förekommer) skulle jag gå bananas på byskolorna. För som vi alla vet, what happens in the village, stays in the village. 

 

Nej men jag tycker faktiskt det är väldigt charmigt att gå och rösta till vår gamla lilla byskola och låtsas som om vi all känner varandra och strunta i valsedlar och id:n. Och låtsas man tillräckligt länge lär man ju känna varandra tillslut.

 

 

Idag hade svägerskan hunnit före så de hade inga problem med att lista ut vem vi var. (Haha. Lista ut vem vi var från sin lista. Helfestligt. Speciellt med tanke på att det är något så högtidligt som ett riksdagsval).

"Jaha, så här har vi då Helena Bernice och Ulrica Helena"

Ja. vi har typ samma namn.

Känns int de också ganska typiskt med att vara från landet.

 

Min pappa skulle på jobb och for och röstade i arbetskläder. Nämligen halare.

Det var nog det allra festligaste på hela dagen. Speciellt med tanke på att det inte var första gången.

 

"Int kan man ta e så hårt int."

Motto of my life.

"Varje dag man lär sig något nytt är en bra dag." Alla lärares favoritcitat, som de alltid levererar med ett "nöjd i reve" leende. (Ja, jag har umgåtts med människor från Pedesi, annars skulle "nöjd i reve" inte finnas med i min vokabulär. Här där jag bor använder vi int de uttrycket. Vi  är bara... glada, typ. Unexpressed emotions nej vadå. Tycker "nöjd i reve" kan vara ett väldigt talande uttryck i vissa fall. Som detta till exempel)

Det jag ville komma till var att jag har lärt mig något nytt. Jag har nämligen lärt mig hur man får ett Youtube klipp hit på bloggen. Kommer ihåg att jag gjorde att halvt seriöst försök med att lära mig detta för fyra år sen, men det gick int så bra. Nu kom jag dock på att man kan ju googla hur man gör (tog mig bara fyra år att komma på det) och tadaa! I made it och känner mig nu som värsta Einstein. Alltså int som "ein stein" (högsvenska: en sten) utan vetenskapsmannen Einstein. Kände att jag behövde förtydliga detta så det inte skulle uppstå några missförstånd.

 

.........................

Så nu ska jag ta tillfället i akt och bjussa på uuuuuunderbar musik. Tre låter som har gått på repeat alltför många gånger här hos mig. Tre låter som berör något djupt i min själ, främst musikmässigt men också textmässigt. Tre låter som jag tycker väldigt mycket om. Tre låtar som ger mig tröst, glädje, får mig att drömma mig bort, som får mig att vilja leva life, av en anledning som jag inte kan sätta fingret på eller riktigtförstår. Två visuellt vackra videor; landskapsbilderna och när hon står vid hästen i den första videon, färgsättningen (speciellt i solnedgången) och den kreativa friheten, eller rent ut sagt FRIHETEN i den andra. (Den tredje har ingen video. De är ju int riktigt så at jag lyssnar på så mycket mainstream musik, så att de två första låtarna hade video var nog lite av ett underverk.)Tre låtar som helt enkelt platsar på min blogg som de första videorna här ever.

 

 

Varsågod. 15 minuter fulla av positiva adjektiv.

  

  

............................................ 

 

Tänkte leva life.

Jag är här nu.

Jag vågar blunda i mitt eget fall.

Ingen när vår värld, den är allas men bara vi där.

En sista natt, en sista morgon. I din famn.

Sen säger jag det aldrig mer.

♡

 

                              

                                                              

 

Nämen, jag har ju en blogg. Det trodde ni (alla ni 9 följare jag har på bloglovin) jag hade glömt. Men se det hade jag nog inte. Saken är bara den att jag har haft en hel del annat att tänka på den senaste tiden. Till exempel:

 

1. Hur hittar man någonstans i Amsterdam. Alla hus ser likadana ut och gatorna kringel krokar sig all världens vägar.

2. Läsa. Läsa böcker. Läsa böcker på engelska. Läsa böcker på engelska om själavård. Och sedan skriva om de böcker man läst på engelska om själavård. Och under tidspress dessutom. Och flera på samma gång dessutom. Jag. Är. Odödlig. Efter. Detta. Utropstecken.

3. Hur ska man förstå sig på snapchat när allt står på holländska. Det är inte lekker. (lekker är ett holländsk ord man kan sätta in lite överallt)

Det var i Amsterdam. I Sydafrika tänkte jag en del på:

1. Hoppas inte de där som går på gatan där och pratar högt och tittar på oss vita utlänningar, som förövrigt sticker ut som kycklingar i påskgräset, pratar just nu om att råna oss. Hehe, krystat smile.

2. Var är mina öronproppar. Var är mina öronproppar??!! Klockan är allt för mycket, det är mörkt, folk sover redan så jag kan inte tända på lampan. Och mina öronproppar är borta. Igen. varför händer detta igen. Jag behöver mina öronproppar. Jag delar ett rum på cirkus maximus 4x4 meter med 7 andra flickor. Folk snarkar, duschen på morgonen låter som en tsunami, och barnen i rummet bredvid är aningen för morgonpigga. I. Need. My. Earplugs. Varför försvinner de alltid. Varför försvinner förresten allting alltid när man delar ett 4x4 meters rum med 7 andra flickor. (Fast man behöver nog inte vara kvantfysiker för att räkna ut den ekvationen.)

3. Varför är det så svårt att vinna uno. Jag anser mig själv vara bra på uno, men jag vinner ändå aldrig. Säger som rumpnissarna, "varför är det på detta viset?"

 

Men nu gott folk är jag hemma i byn som Gud glömde. Eller så dåligt är det väl inte, och jag antar att det är aningen okristligt att säga så, eftersom det inte är sant. Men det var det enda idiomatiska uttrycket jag kom på som beskriver att det händer absolut ingenting här. Dessutom har jag semester. Hah. Så jag har all tid i världen... Att göra absolut ingenting. Som till exempel sitta här halv 2 på natten en vanlig vardag och skriva detta något meningslösa men samtidigt finurliga blogginlägg medan jag hör på spotify.

 

Spotify förresten. Hjärta.

I sydafrika är internet jättedyrt. Typ 5:e dyraste i världen. Och begränsat. Väldigt begränsat. Har du någon gång hört talas om begränsat internet. Nej, inte jag heller. Sen åkte jag till Sydafrika. Så jag och spotify lade vårt förhållande på is för 12 veckor. Nu har vi dock träffats igen, lagt det gamla bakom oss, är sådär fånigt nykära igen, och är fastklistrade vid varandra typ hela tiden. Spotify, du skänker så mycket glädje till mitt liv. Tack för att du finns! Hjärta.

   

Så, blir det några fler inlägg här framöver. Det vet man aldrig. Kreativitet är inget man kan styra över, och när bloggkreativitets gåvan blev utdelad var nog inte jag hemma. Men, fortsätter jag vara så uttråkad som jag är just nu, så varför inte.

 

Avslutar med en bild, för det piggar upp ganska myki. Peace.

 

 

   

Alltså låtarna som fastnar i ens huvud och aldrig kommer sig därifrån. I sommar har det varit USA:s nationalsång och Stockholm i mitt hjärta som gått heta hemma hos oss. Den förstnämna känns inte helt sådär opartisk att gå omkring och sjunga på överallt (vilket är synd på en så fin melodi) och den andra, ja va ska man säga. Varje år är man lika exalterad över att en ny säsong av allsång på skansen ska börja, sen efter en sådär fem program känner man bara att.... nej nu får det nog räcka. Men melodin i versen alltså, den är vacker.

 

Den senaste veckan har jag tittat en del på friidrotts-EM så min framtidsspaning är att Englands nationalsång kommer bli mitt nästa nynningsoffer. Några lyssningar till så sitter den som en smäck (typ efter nästa OS då ungefär). Nynningsoffer då ja, för enda texten till den som jag kan är "God save the Queen" (och jag vet till och med när den kommer). I och för sig kan jag ingen text till USA:s heller, förutom att jag antar att  de sjunger "star" någonstans. En gång såg jag en video där små barn sjöng den texten som de trodde det var till "den stjärnbeströdda fanan". Videon skulle då föreställa att vara rolig. Jag skrattade nog inte särskilt mycket, jag menar hur går ens den riktiga texten. Och vad sjöng ens dedär barnen, mina engelskakunskaper räckte inte riktigt till för att förstå deras sluddriga uttal.

 

Nåväl, detta är bara små petitesser i det stora virvlande havet som kallas livet. Men säg mig, skulle inte detta hav vara ganska tråkigt utan dessa små petitesser.

 

När vi skulle till vår villa en gång i sommrast hade jag packat matsäck åt mig, två lådor. Den ena lådan med bröd och den andra med bulla. Och förtjust kan jag konstatera: "Min matsäck är precis som allsång på skansen, en blandning av sött och salt!" Så snart känner jag att jag kommer att komma till en gräns när dessa två låtar tar upp en för stor del av min vardag. Men jag menar, en blandning av sött och salt. Det måste nog vara det mest optimala som finns. Det är som att ha sin bit av kakan och äta den med. Som att få det bästa av två olika världar. Krona och klave på samma gång. Slippa välja mellan två goda ting. Så länge det inte blir bräckvatten av det hela.

 

Nåväl, nu ska jag nog gå vidare och sjunga lite på Summertime Sadness, för nu gott folk. Nu håller det på att bli höst.

Denna text skrev jag för ungefär två månader. Utan att tänka så mycket, bara spontant det jag kände för stunden. Sådär i efterhand kan jag tycka  att det blev ganska bra. Så varsågod, här kommer den. Hoppas den kan vara till nytta. Att den kan linda. Att du kan känna igen dig, för du är inte ensam. Håll ut, det blir nog snart bra. I promise!

 

 

 

 

Tunga moln

 

Det regnar nu

 

Det är mörkt, molnen tynger mina tankar

 

Ljuset är dålt

 

Allt har sin tid, tid för att skratta tid för att gråta

 

Nu är de regnets tid

 

Gömd under ett paraply väntar jag på något annat

 

Ett tecken

 

"Det blir bra"

 

En ljusglimt som skingrar molnen

 

Jag väntar

 

Trots att jag varken ser, känner eller knappt kan tro på det,

 

har du väl läget under kontroll

 

Ett omslutande

 

"Det blir bättre" Bara lite till håll ut

 

Om aftonen gästar gråt

 

Min afton har varat länge och jag har svårt att se bakom molnen

 

Tänka bakom molnen

 

Jag håller om till mitt paraply gömmer mig, känner mig obekväm för omvärlden

 

Tunga moln

 

Tunga tankar

 

Regn

Regndroppar

 

Tårar

 

Att släppa allt. Börja om. Börja på nytt

 

Släppa taget

 

Berätta hur det är

 

Våga byta ut regnet

 

Överlåta

 

Släppa taget, om det så handlar om att bryta ihop totalt

 

Släppa regnet, såren, det som gör ont

 

För efter regn kommer solsken

Vem är hon

som blickar fram lik morgonrodnaden,

skön som månen, strålande som solen.

Nu ska jag gå och skala mellan 40 och 50 pääror, det vill säga potatisar. Det är nämligen min, och endast min, uppgift att se till att vi får någon lunch i morgon. Vi är 16 personer och jag ska göra mos. Då kan det vara bra att börja i tid, tänker jag. Har nog inte så stor erfarenhet av matlagning, men vet med erfarenhet att jag int är den snabbaste fiskpinnen i paketet (om vi nu ska göra lite ordvitsar om mat). En gång åt jag dessutom mos där potatisskalet var med. Det vill jag inte utsätta någon för. Så, fram med päronskalan så kör vi!

 

Har jag tur så finns det någon där nere (där vårt kök är) som kan underhålla mig. Annars får jag se på fotboll på samma gång. I och för sig så såg jag på tre fotbollsmatcher igår, så jag tänkte att det skulle vara bra för mitt eget välbefinnande att ta en paus från det idag. Men nu är det ungefär 21 timmar sen jag såg på den sista matchen, så det är ju typ en dag sen. Fördelen med att vara singel, inte ha någon familj, inte ha inlagt några scheman i vårt glasscafé och sädär annars inte ha så mycket att göra. #missionärslife #ilovemylife #päronskalulrica0-1

 

Vad gör du en söndagkväll klockan 11?

Idag kom jag på att jag inte har blivit biten av en myra på väldigt länge. Kanske till och med flera år. Vilket förstås är väldigt bra, och något man borde vara glad över. Sen kom jag på att jag ska till Asien om en vecka, och där blir man nog säkert biten av allt möjligt och omöjligt. Så då hade det nog kanske varit bra att vänja sig lite med att bli biten av lite olika stuff, typ myror.

 

Ja, men nu är jag hemhemma igen, efter min hittills långaste vistelse hemifrån och från mitt fädernes land, 3 månader 1 vecka och 5 dagar. Jag kan knappt tro att jag är hemma igen, det uppstår "wow!" moments när jag inser var jag verkligen är, och jag känner mig så tacksam. Tacksam över att få vara här där mitt hjärta hör hemma ( ja de e nog något speciellt med den platsen man är uppvuxen på), tacksam över att få se släkt och vänner, och framför allt tacksam över denna höst.

 

Min höst har verkligen varit otroligt bra. Det betyder inte att det varit lätt och att jag har dansat på rosa moln hela tiden. Men jag har utvecklats mycket, och insett vad roten är till det som hindrar mig att blomma ut och verkligen till 100% bli den jag är tänkt att vara. Att gå till roten gör ont, därför skippar de flesta att göra det, och tränger undan de smärtsamma tankarna då de dyker upp. Jag tror inte de människorna någonsin kommer fullständigt bli hela. De bär med sig saker hela tiden som påverkar allt de gör, i mer eller mindre grad. Det finns alltid något där som skavar.

 

Så just nu håller jag på att upptäcka vad som finns där in uti mig. Jag är långt ifrån färdig. Men desto längre jag kommer, och desto mera ont det ibland tycks göra, desto mera frihet tycks jag uppleva. Frihet och frid. ("Where the Spirit of the Lord is, there is freedom." 2. Cor 3:17)

 

Förutom det så har jag haft fruktansvärt roligt också. Höjdpunkterna har varit att bo i ett hus med en massa människor (massa är i detta fall synonymt med 12), leva som en familj, umgås och dela livet helt enkelt. Att få finbesök från Estland, och sedan åka på finbesök till Estland. Att lifta Tallin-Riga-Tallin på 30h var nog ganska crasy också. Hade det inte varit för att min telefon är gamal och crappy hade ni nog fått se en bild där jag står framför RÎGA skylten.

 

Hihi, jag blir så glad inombords då jag tänker på allt roligt som hänt denna höst. Och detta år framför allt! 2013 har verkligen varit ett bra år. Tack, tack, tack för att det finns så mycket Du vill lära mig och visa mig. Och för att det finns så mycket man får uppleva när man är med dig, och ger sig själv till Dig och låter Dig bestämma.

 

2014 kan ju nästan bara bli bättre. Ja menar, här kommer jag att inleda det nya året. De e ju nästan lika "grannt" som i Norge.

Hejhejhej från Linköping!

 

Sitter som bäst i vårt gamla, stora Tullhus och nördar på en Holländsk dator. Har typ hela huset för mig själv. Alla andra har farit på ungdomssamling, men jag har stägring och huvudvärk och är sådär allmänt "fäädi" så jag lämnade hemma. Går bra det med.

 

Allt är nog bra här, lite väl mycket nytt har det varit denna första vecka. Men roligt har det också varit. Den största förändringen har varit att tala engelska, att alltid måsta tänka på vad du ska säga för att det inte kommer helt automatiskt. Rikssvenska hela tiden är ganska ovant det med. Men det låter så fånigt så det är bara roligt! Mornarna börjar klockan 7, och kvällen slutar senast 23. Det är ganska stor omställning från min gymnasietid,hehe.

 

Int vet ja nå om det varit lika häftigt som jag hade trott att flytta till Sverige. Det coolaste med Sverige är ju att handla på ica, här är det hemköp som ligger närmast. (Så det beror väl på det antar jag?). Nämen inte ska jag klaga, vi får fika två gånger om dagen. Och då ingår även bulla #Awesome. Man blir dock lite nationalistisk när man flytar utomlands känner jag. The sad moment när det står Telia istället för Sonera på telefonskärmen. Till och med Spotify reklamen är Svensk. Det var nog ganska trevligt att höra på finska konstiga ord som man knappt förstod.

 

Nå, det är bara detaljer. I det stora hela är det bra. Folk här är jätte trevliga och maten är god. Jag antar att det är det som räknas här i livet. Plus att jag förmodligen kommer att få lära mig så otroligt mycket nytt! #Awesome!

 

Ja, det var väl allt för denna gång. Kramar till er där på andra sidan Kvarken!

 

(Hejdåhejdåhejdå)

 

Hej. Jag hade visst en blogg här. Trevligt trevligt. Nej, jag har inte glömt bort den. Bara inte kommit mig för liskom...

 

Nu är det sensommar och folk har börjat skolorna. Själv är jag workingclass hero, säger kiitos, ole hyvä, och inte att förglömma,det lilla ordet mitä. Iklädd gröna kläder säljer jag kaffe för 1,9€, låtsas veta namnet på alla 100 tobakssorter och hör på Radio Nova 32 timmar i veckan. Trust me, deras låtlistor e såå fantasilösa.

 

Känns endå ganska skönt att inte behöva gå i skolan. Att få göra vad man vill (och meningen får mig osökt at tänka på Legenden med Niello). Inte behöva stiga upp allt för tidigt allt för ofta.Inte behöva lära sig något ovesäntligt on molekyler och sinus.

 

Men snart börjar nya äventyr. Snart går en life long dream, typ, i uppfyllelse. Snart ska jag bege mig västerut över vår kära "vatopott" kallad Bottenviken och bosätta mig där ett tag. Jag ska bo i ett stort tullhus från 1800-talet med en massa andra människor. Jag ska lära mig en massa nödvändiga saker om livet och förmodligen ha otroligt roligt. Enentligen har jag ingen aning om vad som väntar, men jag vet att det kommer bli riktigt bra.Och jag ser verkligen fram emot hösten.

 

Denhär sommaren har gått alldeles för snabbt och jag hinner knappt med. Men det är väl så de ska vara antar jag, det tyder väl på att man har haft roligt. Och det har jag verkligen haft.

 

Sommaren började jag med att vara på rippiläger. Det var awesome, fem konfirmander av fem får det som betyg. Sen fick jag mitt i allt ett arbete i by butiken och de spelade "om vingarna bär" på radion (den spelas bara då det går bra för mig). Riktigt trevligt arbete, fyra torrlivsvaror av fem får det. (Vi ska int vara för exicted här, de e endå jobb vi talar om) Sen var jag på läger till östra kjolkanten av Fru Finlands gröna klänning med blåa prickar. Det var rolig och lärorikt, fem soliga sommardagar av fem får det. Nu på slutet har ja då som sagt avancerad min jobbkariär till gröna arbetskläder. Vi säljer Panini där. Man får två Panini på samma gång i Paninigrillen, jag antar att jag ger två Panini av fem till det nya arbetet då. Men jag klagar inte, man får äta god sallad där, pch gratis kaffe. Sommaren avslutades på festival med bl.a. Calvin Harris, David Guetta och Sebastian Ingrosso. De va fiilis. jag säger det igen, de va fiilis! Hela resan var helt awesome, och oj vad jag har hoppat, dansat och skrikit till bra musik. Och oj vad vackra visuella effekter de hade till konserterna. Och oj så jag har skrattat.... och shoppat... och ätit god mat. Resan får självklart fem stenhårda housebeats av fem.

 

Men bäst i sommar var nog ända, som vanligt, alla människomöten med alla härligt människor. Alla skratt, diskussioner och att bara få fara tillsammans. Totally worth it! hundra underbara vänner av hundra liksom.

 

 

Jo, jag har haft det bra. Jo, jag e ga'. Jo, nu e de bra. (för denna gång i alla fall)

 

TACK så mycket för allt du låter mig uppleva och för allt du lär mig. Tack för att jag får vandra med dig. I feel so blessed.