ettstyckeulrica

 

Gjorde en ny upplevelse för dagen,

Nej för livet.

 

 

Dendär vägen man åker på för att komma hem. Där vägen kröker mot höger, när man passerar området som ägs av den lägergillande föreningen  och sakta börjar skymta vår backe där mellan träden. Där man kör den raka vägen sida om sides med våra lindor, sida om sides med den lilla skugsdungen och sjön. Svänger höger, tar lite fart och kör uppför backen. Svänger vänster i den snäva kroken och mittiallt är jämsides med det stora röda uthuset.

 

 

Den vägen som jag gått så otaliga gånger.

Som jag cyklat så många gånger.

Som jag kört väska på så många gånger.

Som jag sutti i bilen med så många gånger. I baksätt, frami på högra sidan.

 

 

Idag åkte jag denna väg för första gånger sittandes frami i en bil, på vänstra sidan.

Det var en ny upplevelse må jag säga, har alldrig sätt den omgivningen från det perspektivet.

 

Eller ska jag vara ärlig så såg jag inte så mycket. Jag var ju som i en bil, å bilen var som så i vägen för mitt synfält. Tur att jag åkt vägen så många gånger så jag kunde den utan och innantill, annars hade jag säkert kört i diket.

 

Kan inte påstå att jag tyckte att min nya upplevelse var det roligaste jag gjort denna månad. Förstod inte riktigt hur en bil fungerar, hur den ska behandlas för att fungera och varför den ska behandlas på det sättet. Men en ny upplevelsevar det, och jag är villig att lära mig av mina misstag, öva upp min körförmåga och bli ett proffs.

 

Innan december månad, innan alla förväntasfulla barn får öppna den första luckan i sina julkalendern. Innan dess, då ska jag ha dendär lappen i min hand som gör mig berättigad att åka vart jag vill. Det är mitt mål. Då ska jag och pösön komma överrens, även då jag sittar i förarsätet.

 

Blev trött på omöjliga ekvationer och gick ut på promenad. Som ni kanske (läs:antagligen) har märkt är jag väldigt fäst vid landsbygden och att gå på promenad i stan är ett litet no no för mig. Men visst finns det fördelar med det också...

 

En väldigt trevlig sak är att det längs strandpromenaden, förutom alla patetiska löpare, går en massa hundägare och rastar sina hundar. Man får helt gratis se en massa hundraser och i sitt huvud rangordna hundarna i kategorierna ja, nej, kanske, på frågan ”skulle du vilja ha en sådan hund?”

 

Jag skulle nog allra helst vilja ha en Collie. Det har jag velat ha enda sedan jag varit liten, det kan ha att göra med att jag hade en bok om en flicka som hade en Collie. Hon hette Sandra men hunden minns jag inte vad den hette. George kanske. Skämt åsido, Collie hundarna är lugna och godtrogna. De är lurviga om finner sig i de flesta situationer utan att klaga allt för mycket. De blir inte arga och bryr sig om andra. Det heter ju sådan herre sådan hund, kanske det stämmer i detta fall också, vad vet jag. (Är du hundkunnig och läser detta får jag ursäkta om inte alla detaljer om hur en Collie är är helt sanna, detta är bara vad jag själv tror.)

 

På min promenad idag tänkte jag stalka en finne som rastade sin hund, bara för att se hur livet som hundägare ter sig. Men de gick så långsamt så jag var tvungen att gå förbi dem. Situationen hade en tendens att kunna utvecklas till något pinsamt annars.

 

Jag gick igenom någon slags park med fontän, blomrabatter och stenar. Jag hade inte besökt platsen sen jag gick i skriban och hade nästan glömt att den ens existerade. Den var i alla fall ganska trevlig, så inte är det helt lönlöst att gå på promenad i stan ändå. När jag skulle gå upp för en stentrappa höll i alla fall mitt ena ben på och gå sönder. Det kan ha att göra med gårdagens händelse.

 

 

Gårdagens händelse.

Igår frös jag. Sådär mycket som man ibland gör så inte ens filtar hjälper. Av erfarenhet har jag lärt mig att det enda som hjälper då är rörelse i form av motion. Eftersom jag inte hade världens största lust att gå ut i det blåsiga vädret fick jag hitta på en annan lösning. 

 

Något som är tungt och som man får varmt av är att gå i trappor. Några fördelar måste man ha när man bor på sjätte våningen, tänkte jag, drog på mig skorna och började trappa ner. Och sen upp. Sen tog jag hissen ner, och så trappade jag upp igen. 288 trappsteg senare var min kalla tillvaro ett minne blott. Mina lår var lite sura på mig, men annars var det en lyckad upplevelse. 

 

 

Summa summarum. Jag lever och mår bra och är med om nya äventyr i min vardag. 

Jesus

 

Mitt W.W.J.D. armband runt handleden påminner mig om att jag är din.

Det är ingen skillnad hur jag känner mig och hur trött jag är, för du har redan vunnit för mig. Jag har redan vunnit, genom dig. Då är det ingen skillnad hur det känns.

 

Jesus

 

Jag är så trött, jag måste nog vila en stund. Jag är svag med du är stark. Tack för att du tar hand om allting medan jag vilar mig. Jag lägger allt i dina händer, för just nu orkar jag inget alls.

 

Jesus

 

Jag önskar mig helg och aktiviteter som känns som förr, gamla vänner och en hemma kväll. En tid hos min massör och mammas makaronilåda. Mera behövs inte, friden hittar jag själv i hemmets dunkla vrå, där på landet, om du så vill.

 

Men Jesus

 

Jag ska vara stark Jag kommer att klara av tre dagar till förrän det är helgen. Tänk, i morgon slutar vi tolv, och inte gör vi så mycket energikrävande på torsdagen heller. Jag ska vara stark. Jag kommer nog klara av fredagens textkompetens. Tror jag i alla fall.

 

Jesus

 

Hjälp mig att prestera det högsta jag kan på min nivå. Hjälp mig att vara lugn, inte bara på utsidan utan också på insidan.

 

Jesus

 

Tänk att du bryr dig om mig och mina små funderingar. Tänk att du bryr dig om studentskrivningarna, vem orkar tänka på dem liksom.

 

Men Jesus

 

Jag tror inte att du helt tycker om studentskrivningarna, de har en tendens att förstöra folk för en tid framöver. Men egentligen så är det vi själva som förstör oss själva med våra krav.

 

Jesus

 

Hjälp oss att lita på dig. Att luta mot dig, som någon så vackert uttryckte det.

 

.......

 

Har överlevt två hörfar beståendes av en chiliförening, en staty föreställandes snömoln av porslin, styroxägg, soffpotatis, en grill app och bävrar. Resten tror jag jag har glömt. Idag tappade jag min penna men annars har inga större missöden hänt (den flög nämligen inte så långt bort från mig).

 

Finska hörf. och matteprov på samma dag var kanske aningen i överkan, men oj vilken fri kvinna jag blev efteråt!

 

Spontanbesök, halvspontanbesök med sällskapsspel och eftermiddagsvila (eller ettmeddasviilo som det heter på riktigt). Ja, nog ska det gå bra det här.

 

På fredagen kör vi vidare med modersmål, och jag ska äta en massa choko. Där, mitt i smeten av analyser, jämförelser, diskussioner och diktjag.

Är man född 94, har gått en normal skolgång och valt att ta studenten på tre år har man några riktigt "trevliga" veckor framför sig (Ni som är i samma situation som mig: you know what i mean. Ni som varit i samma situation som mig: you know what i mean.)

 

Nåväl, sånt händer. I onsdags gjorde dock vår skola allt de kunde för att få oss abiturienter att glömma allt vad 2000-talet och studier heter. Ungefär såhär gick det till....

 

Jag steg upp klockan sex och gick i den arla morgonstunden till skolan. Det var tyst och lugnt, och hade det inte varit för den arla morgonstunden hade jag nog riktigt kunna njuta av ögonblicket. Vi roadade, som vanligt, och färdades till ett ställe som skulle föreställa år 1395. Jag drog på mig mina nunneklälder och hälsade våra gäster bönderna välkomna. Vi var mecklenburgare och sympatiserade med drottning Margareta. Pesten härjade och livet var nog ganska eländigt. Men nunnan Astrid var glad. Hon pratade om växter, medicinnunna som hon var, drog dåliga skämt om sin nunnekollega som inte var sen med att replikera och hon sjöng tilsammans med nunnekollegan latinska sånger med egengjorda melodier. Hon bjöd på persilja åt väktare, narrar, matnunnor och hantverkare, för persiljan skyddar mot trollen. Hon åt rotsoppa med bröd och nunneduken blåste konstant av hennes huvud på grund av vinden.

 

En helt vanlig dag i vår skola. Vad gjorde ni i onsdas? Kan varmt rekommendera att vara nunna, det är väldigt roligt. Jag och nunnekollegan har dock en drömm om att gå med våra nunnekläder på på stan, det tycker vi skulle var ännu mera roligt. 

 

Nåväl, inte slipper vi alltför lätt undan vi heller. I fredags spenderade vi hela vår skoldag med textkompetenshäftet. Det kallades prepp och vi satt hela förmiddagen och skrev ungeför som vi skulle göra på riktigt. Jag skrev om en Selma och en som kallade sig själv för "jag". Jag tror det gick bra, men det återstår att se.

 

Nu är det helg och jag har glömt min telefon i en bil. Mamma frågade mig hur det känns att vara utan telefon hela helgen. Det kunde jag inte riktigt svara på för det hade jag aldrig varit förut. Men imorgon kan jag återkomma med svar. Hittills har det gått bra.

Det har blirit höst i min hemby. Trädens löv börjar så småningom skifta i alla varma och vackra höstfärger. Den gröna tryskan tryskar på för fullt på våra åkrar. Jag tycker om den gröna tryskan som pippar något förskräckligt när man startar den. Den är bara på besök hos oss när vi tryskar om höstarna och den för med sig en varm känsla om traditionm och igenkännande, när den äterigen, i år igen anländer hit. Dagen vi pensionerar den gröna tryskan ska jag sucka tungt för mig själv och säga "va i väädin", precis som de sa förr i världen. 

 

Jag har gått på höstpromenad med mamma, eldat i spisen och virrat in mig i den störta filten vårt hemmane skådat. Pricken på i:et var dock björns vackra,lugnande,djupa sämma sjungandes "Strövtåg i hembygden". Det är så vackert så jag ska sjunga det för mina barn när jag stilla vaggar dem i min famn, bara för att jag vet hur djupt de låtarna sitter kvar i ens själ i resten av livet. Och denna låt är definitivt kvalificerad till att sätta så sjupa avtryck i någon människas själ. Lyssna på den, den är vacker, kärlek på den alltså.

 

"Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal."

 

Katt hjälpte mig skriva hälsokunskapsarbete om diabetes. Blev kattastrof.
Katt somnade när jag skrev hälsokunskapsarbete. Tack för sällskapet liksom.

 

Är barnsligt förtjust i denna Katt. Pälsdjursallergiker som jag är har min kontakt med dessa varelser sedan jag fick min diagnos vid tre års ålder varit ganska begränsad. och eftersom nått ben i panloben utvecklas långsammare.... nånting nånting..... säkert var "allas vår vän" Sigmund Freud med där också på ett hörn....... osv osv.........så har man inga minnen förrän man är tre år gammal. ALLTSÅ jag minns inte hur ett liv fullt med dessa söta små varelser i sin närhet är.

 

När jag nu alltså lärt känna Katt har all min förtjusning över dessa djur, som ni har känt i hela era liv, kommit över mig på en gång. Katt tycker för övrigt bäst om mig i hela världen. När jag kommer på besök tittar han länge på mig och kommer och sitter med mig i den höga 1800-tals sängen.

 

I fredags lyckades dock Katt att slita blicken från mig och SOMNA. Hallå, SÅ tråkigt e de väl inte med hälsokunskap. Nåväl, Katt var även söt när han sov. Av hans kroppsspråk att döma drömde han en massa spännande saker. Och varje gång jag nös (på grund av Katt och Hunds päls) pep han till i sömnen. Så sött så sött. - Alltså, jag tycker om Katt.

 

Idag e de måndag. Jag har sjungit "välkommen gröna granna sköna sanna sommar" och min sånginsats gav tydligen resultat. Det har varit riktigt varm och vackert väder idag. Jag gick till, antagligen den enda gröna kullen denna stad har i sin besittning, och samlade på mig en massa D-vitaminer av min vän solen. Nyss har jag ätit morosås, och jag tänkte lämna lite på slutet för jag blev så mätt. Men sen kom jag på att vi sen i lördags här i vår stad måste sortera och slänga bioavfall på något riktigt konstigt sätt. Eftersom jag inte riktigt ville börja med nå sån´t så fick jag nog så lov och äta upp min morosås. Hårt liv man har.

 

Nu ska jag snart iväg och danska polognese. Inte bolognese för jag är redan tillräckligt mätt.

 

Läste du igenom allt detta? då ska du få en kram av mig nästa gång vi ses. Påminn mig om det. Mera kramar åt folket. Peace!