Moppepojkar
Idag när jag jobbade på bybutiken kom det in ett gäng moppepojkar. De pratade, pratade och pratade högt och engagerat om hur hårt en moppe hade kört och andra mopperelaterade samtalsämnen. Jag kände oj vilken liten värld de lever i där allt handlar om mopeder. Men framför allt kände jag, suck. Jag orkar inte.
Framöver kommer jag att spendera en del av min tid till att tjäna ett gäng tonåringar efter bästa förmåga. Jag antar att ungefär 50 procent av dessa tonåringar är pojkar. Jag antar att åtminstone 49,5 procent av dem är moppepojar. Och jag orkar verkligen inte höra på prat om mopeder dagarna i ända. Och ännu mer orkar jag inte med den attityden som tycks komma med på köpet då man är en 15-årig moppepojke. Hur tuff man ska vara, hur respektlöst man beter sig, hur lite ansträngning man lägger på att försöka vara trevlig och hur obrydd man är.
Jag har så svårt att förstå att det finns ett djup bakom den fasaden. Jag har svårt att se den, tro på att den existerar. Istället blir jag bara provocerad av ytan. Fruktansvärt provocerad. Försöken till att vara tuff, respektlösheten. Jag klarar knappt av det. Och dessa ska jag försöka tjäna, med glatt hjärta dessutom. Vad har jag gett mig in på.
Min tro innefattar att Gud är något för alla, för att han har skapat alla. Men i mitt alla har jag nog svårast av alla människor i hela världen att få inräknat moppepojkarna. Att dessa pojkar med den hårda ytan skulle ha nytta av en Gud också. Men innerst inne om jag får tänka en stund vet jag att dessa moppepojkar också bara är helt vanliga människor med behov av kärlek, acceptans och trygghet. Och jag vet att Gud är den enda som kan ge de åt dem fullt ut.
Och jag tänker, har vi i kyrkan gjort Gud för snäv om vi inte kan få medräknat att Gud är något för moppepojkar också. Hur får vi ens Gud att verka relevant för dem. Int fanns de nå moperer då Jesus växt upp int. Hur ska vi presentera honom för dem så de ser den sidan som passar just för dem. Orgeln går ju bort direkt.
Då jag stängt bybutiken för dagen kommer en av moppepojkande springande efter mig. Han frågar om jag kan lägga på tanken på nytt så han får tanka då han har fått slut på bensin. Jag tänker en stund men vet nog att det inte går. Jag har avslutat dagskassan och har ingen aning om hur det funkar att betala efter det. Jag får nog inte ens göra det. Och jag kan int börja skriva på kredit åt en 15-åring som jag aldrig har sett förut. Jag försöker förklara detta åt honom varpå han argt svarar "int tå!" och svär åt mig. Eller kanske han bara svärde åt situationen, vad vet jag. För det förstår väl också jag att det är aningen problematiskt att ha slut på bensin i som moppe då man bor 15 kilometer bort.
Fastän jag i situationen var väldigt långt ifrån att gråta var det något inom mig som vill gråta. För jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte med den attityden. Att lägga ner min själ på att tjäna dessa tonåringar efter bästa förmåga och tillbaka få dålig attityd, så mycket svordomar man bara får in trots att alla parter är medvetna om att det är ett kristet läger man befinner sig på, samt en hel massa negativitet. Vi går sedan omkring och intalar oss att de på insidan nog blir berörda av det vi gör. Till viss del ja, men hur realistisk är den tanken varje gång vi tänker den. Om man helt stänger ut allt vad vi gör och säger, varken kan eller vill vi med våld "öppna upp dem." Då kanske det bara vore bäst om man tog med sin dåliga attityd, åkte hem och skruvade på sin moppe istället. Tack och lov har kammen jag drar alla över just nu väldigt få piggar. (Okej, det där var ett väldigt konstigt och hemagjort uttryck. Det jag ville ha sagt var att det egentligen bara är ett ytterst få antal som passar in på denna beskrivning.) De flesta är som tur är ganska snälla och man börjar nog tycka om dem efter ett tag. Och nog har det under årens lopp funnits en och annan fruktansvärt jobbig moppepojke som jag har tyckt fruktasvärt mycket om. I de fallen tror jag nog att det är Gud som har hjälpt mig att se något i dem som bara han ser. Den känslan, människokärleken, önskar jag att alla fick uppleva.
Jag åker iväg i min bil mot studiestaden och i bakspegeln ser jag några moppepojkar köra moppe, och en moppepojke leda moppe. Jag måste erkänna att det ser ganska lustigt ut. Sen tänker också vilken tur dessa moppepojkar har. Så mycket av deras identitet är knutet till mopeden, och tänk ändå under vilken kort tid av den tidsspan människan levt på som det har funnits mopeder. De hade verkligen tur som fick födas här och nu när det finns mopeder. Tänk att vara en 1500-tals människa fången i en moppepojkes kropp. Det hade inte varit roligt.
Men framför allt tänker jag: "Varför föddes jag här på landet omgiven av moppepojkar. I "moppepojkarnas förlovade land.""
Jag har ingen aning. Men jag hoppas också på att några av de tonåringar jag kommer att tjäna efter bästa förmåga kommer att vara snälla, sårbara flickor med duktighetskomplex och stört bekräftelsebehov. Dem tror jag att jag kommer att kunna hjälpa i alla fall.
