ettstyckeulrica

 

"Går det här för snabbt för dig

går det här för snabbt

Jag kan sakta ner så att du känner att du kommer ikapp"

 

Ja Lorentz, ja, du har så rätt.

Det går alldeles för snabbt,

jag hinner inte med.

Snälla tiden saka ner lite.

Jag vill hinna komma ikapp.

 

Jag skulle verkligen inte ha haft tid att vara borta hela helgen. Borta på något som innebar att man bara hann vara just där och då, och inte hade tid att tänka på eller göra något annat.

Därför var en sådan helg precis vad jag behövde.

Det är när man har som mest som behovet är som störst att få komma bort ett tag.

Tror jag i alla fall. Fast man egentligen aldrig har tid just då.

 

Jag fick komma bort från från det vardagliga livet, där man bara hinner och kan se två meter framför sig.

Jag fick ta ett steg tillbaka, eller om vi nu ska tala bildligt; ett steg uppåt, och blicka längre fram. Till hela tjugo meter.

 

Lyfta min blick och se framåt. Framåt mot vad Gud har för mig. Min kallelse om man nu vågar använda ett så stort ord. Jag berättade om min längtan, mina drömmar, allt det som jag har inom mig. Det som jag längtar efter att få se, på det sättet jag drömmer om att få arbeta för Guds rike. Så stora drömmar, så djup längtan. Jag vågar inte alltid tro på det, det är så långt från var jag är idag. Och så ospecifikt, jag har nämligen ingen aning om hur det skulle se ut i praktiken.

Men om det skulle ske, ens en liten del. Hur ofantligt lycklig skulle jag inte bli. Jag skulle inte önska mig mer av livet än att få se mina drömmar, min djupa längtan över att få göra något betydelsefullt, något stort för Guds rike bli verklighet.

 

Han berättade om en viss roll som man kan ha. En viktig roll, men som inte många vill ha eftersom den ger lite ära och berömmelse eftersom den inte är så synlig. När han förklarade rollen skrek mitt innersta: "Ja, ja, det där är jag. Det där vill jag göra." Rollen passade ihop med vad andra människor sagt om mig och en bild som jag fått av en annan person om min kallelse. Vågar jag ändå tro på det.

Han trodde också som andra har sagt till mig att Gud kommer att kunna använda mig mycket. Vågar jag tro på det själv.

Har jag ens något val. Puzzelbitarna börjar passa ihop lite för bra för att tvivla.

 

Med henne pratade jag länge om detsamma, min längtan. Jag pratade om min relation med Gud. Det fanns så mycket att säga, jag pratade så mycket. Lite för mycket för att det inte skulle betyda något.

Jag börjar nog själv se att det finns något inom mig. Något som Gud har lagt dit. Något som är för stort för att komma från denna värld eller från mig själv. Och om Gud lagt något inom någon, har han gjort det av en orsak.

Hon kunde knappt slut le och sa att det var så uppmuntrande att höra om min längtan och mina visioner och att det skulle bli spännande att se på vilket sätt Gud kommer använda mig.

Kanske de är ganska fina mina visioner. De där jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag kan prata om hur länge som helst om jag kommer igång.  

 

Annars hade vi det också riktigt bra. Vi lärde oss ny kunskap. Vi lekte roliga lekar. Vi pratade. Vi skrattade. Vi möttes. Jag älskar att sitta vid ett bord med den stor grupp människor. Det är alltid så spännande att se vad som kommer hända. Att se hur levande människor är: det kommer alltid upp ett nya samtalsämnen eller ett nytt sätt att bemöta dem, det finns alltid nya saker att säga, det bildas alltid en skild atmosfär och beroende på hur man sitter blir det nästan alltid nya gruppkonstilationer. Jag tycker alltid det är så spännande att se vad som kommer att hända nästa gång vi sitter till bords. Bord är en bra uppfinning. Människomöten är en ännu bättre.

 

Så i efterhand.

Hur kan man inte ha tid med detta.

Detta är det enda man egentligen borde ha tid med.

 

Ibland blir jag frustrerad över att det är så mycket i ens liv som man bör göra som inte har ett evighetsperspektiv. Så mycket olika saker som tar så lång tid. Som gör att man aldrig hinner se mer än två meter åt gången. Jag varken har tid med det, eller orkar tycka att sådana saker är speciellt nödvändiga. Och sen kan jag inte förstå varför jag är dålig på vardag.

Det är ju så klart.

Orsaken.

Jag tycker så mycket mer om att se tjugo meter framför mig än två.

 

Men just därför är jag också så mycket extra tacksam för helgen, för möjligheterna som jag får att ibland faktiskt se hela tjugo meter framför mig. Det blir så mycket extra värdefullt i mitt liv som just nu kretser ganska mycket kring två meter.

 

Tillbaks i det vardagliga har jag fortfarande inte tillräckligt med tid.

Men jag lyssnar repeat på Lorentz och finner mig rätt så bra i att så nu är fallet. Livet är för kort för att orka stressa över saker som ändå alltid löser sig på ett eller annat sätt.

Terapi för själen.

 

Efter alltför länge borta från hem hemma. Eller alltför länge borta från att ha tid och inte måsta rusa vidare när jag varit hem hemma, hade jag nu tid. Drygt fem dagar. Ibland kan omväxling verkligen vara terapi för själen. Få en att se det vackra i det man annars inte skulle uppskatta.

 

Att börja varje dag med att i lugn och ro få läsa igenom dagstidningarna. Och alla andra tidningar och tidsskrifter som ligger utspridda överallt där hem hemma. Det står så mycket intressant, läsa om alla människor, titta på alla bilder, få bläddra. Vilken lycka att få ha ett hem fullt med tidningar.

Solen. Sitta ute en hel eftermiddag vid mammas gamla barndomshem och bli lite lagom brunbränd i ansiktet. Sitta ute och göra det som annars också behövdes göra. En så ljus dataskärm så att det faktiskt går att se vad man skriver när man är utomhus.

Landet. Gå ut och gå med huvudet uppe i molnen, och med vissheten om att ingen ser mig. Känna grusvägen undet fötterna. Klättra upp på min favoritsten, som bara är min, och titta på havet.

Prata. Det finns så mycket att prata om när man inte setts på länge. Inte bara om vad som hänt den senaste månaden, utan också om så mycket annat. Andekdoter från förr. Sånt som hade glömts bort ett tag, men som det nu var dags att damma av igen. Det finns så mycket att berätta, så mycket att lära sig.

Få en 20 lapp och åka till bybutiken och handla. Det känndes så exotiskt, för en gångs skull. Göra tortilla till lunch av det jag köpte. Oj vad gott.

Någon som gör lunch varje dag. Någon som gör allt annat än makaroner och moror. Någon som gör tvärtom emot vad jag brukar göra.

Titta på tv, det finns inget bättre sätt att ta det lugnt på. Se på ett hungrigt spel, fångar som rymmer från Alcatraz och en svensk polis som det får sisådär för. Me framför allt "nationalhjältar" klädda i blåvitt på ett par skridskor som kämpar om segrar i en sport arena i  Ryssland. Jag kan inte hjälpa att jag älskar att se på det så mycket. Spänningen. Äran. Glädjen. Det ligger så mycket mer i att spela för sitt land. Nationalsången. Varje gång den spelas blir jag så rörd. Stoltheten hos dem som är där och sjunger och viftar med flaggor. Det är ingen självklarhet, vårt land. Vi ska vara stolta, ödmjuka, tacksamma. Det är något så fint över att få ha sitt eget land.

 

 

Fem dagar känndes som ett år. Sen vad jag tillbaka i min studiestad igen.

 

Vi åkte ut i skogen och vandrade alla på ett led. Satte oss på ett berg och åt mat. Umgicks. Skrattade där vi låg gömda bakom ett fallet träd. Vilken välsignelse att få umgås. Att regelbundet få umgås med en grupp av människor. Få uppleva, upptäcka, prata och skratta.

I bilen på vägen tillbaks pratade vi om färger och jag sa att jag tycker väldigt mycket o en varm mörk ton av orange. Strax efter stannade vi vid ett trafik ljus och jag såg att huset vid gatan hade just den färgen: "Titta på det där huset!" Det hade vita fönstergavlar och ett tak skiftande i mörblått. De tre färgerna tillsammans passade perfekt. Huset var perfekt. Mitt favorithus i stan. Jag har aldrig förr haft ett favorithus i stan, jag har aldrig riktigt orkat bry mig eller reflekterat över saken. Men nu har jag ett favorithus. Det finns så mycket fint, bara man kommer på att titta.

Jag öppnade dörren till min lägenhet. I tamburen möttes jag av en doft som jag inte kännt på länge, inte sen jag flyttade in i höstas. Det är egentligen en lite unken doft, men den påminde mig om när jag först kom hit. När allt var spännande och nytt. När jag just hade fått min alldeles egna lägenhet. När det fortfarande var varmt. Innan hösten kom och det alltid var ljust.

Jag gick kvarteret till Sale för att köpa mjölk. Klockan var sen kväll men det var fortfarande ljust. Jag gick med så sakta steg. Bara tog in allt. Så vackert, så ljust, så fridfullt, så varmt. Och Ingen brådska. Det är nog bästa känslan.

Ljust nu njuter jag av att få vara ensam. En tystnad som jag själv har kontroll över. Att få ha det som jag vill. Det är nog skönt det med.

Ibland kan omväxling verkligen vara terapi för själen. Få en att se det vackra i det man inte annars skulle uppskatta.

 

Det finns så mycket just här just nu som är vacker. Det lilla. Jag vill inte missa det. Därför är jag så tacksam över att få ha två hem, två ställen att vara på, hem hem med allt vad det innebär och min studiestad med allt vad det innebär. De kompleterar varandra så bra och de hjälper mig att se det fina vardagliga i dem båda. Att kunna vara tacksam för det som jag har just nu.

 

 

När jag satt där på berget slöt jag mina ögon. Solen lös vid trädtopparna och jag tog bara in allt som var just där och då.

Denna låt spelades då i mitt huvud. Även om den är aningen sorglig, men ack så vacker, så passade denna text in så bra:

"Runnin', runnin', runnin'
Ain't runnin' from myself no more
I'm ready to face it all"

Att hela tiden springa, att hela tiden vara på väg någonstans. Det som ska göras imorgon, drömmarna om framtiden.

Nu får det vara slut på det.

Nu vill jag bara leva här och nu. Se allt det vackra i det som finns här. Ta in allting. Oavsätt om det är anektoden vid köksbordet, att skratta med vänner i skogen, att åka förbi ett vackert orange hus eller doften som möter mig i tamburen.

Jag är redo att möta det.

Jag vill möta det.

Känna mig levande.

I nuet.

Känna friden.

Friden som uppkommer när man bara tar in nuet och struntar i allt annat.

Vart har jag bråttom, vart är jag alltid påväg.

Destinationen, och framför allt den ständiga resan, kommer aldrig kunna mäta sig med att se allt det vackra som finns i nuet.

I'm ready to face it all.