ettstyckeulrica

 

"Går det här för snabbt för dig

går det här för snabbt

Jag kan sakta ner så att du känner att du kommer ikapp"

 

Ja Lorentz, ja, du har så rätt.

Det går alldeles för snabbt,

jag hinner inte med.

Snälla tiden saka ner lite.

Jag vill hinna komma ikapp.

 

Jag skulle verkligen inte ha haft tid att vara borta hela helgen. Borta på något som innebar att man bara hann vara just där och då, och inte hade tid att tänka på eller göra något annat.

Därför var en sådan helg precis vad jag behövde.

Det är när man har som mest som behovet är som störst att få komma bort ett tag.

Tror jag i alla fall. Fast man egentligen aldrig har tid just då.

 

Jag fick komma bort från från det vardagliga livet, där man bara hinner och kan se två meter framför sig.

Jag fick ta ett steg tillbaka, eller om vi nu ska tala bildligt; ett steg uppåt, och blicka längre fram. Till hela tjugo meter.

 

Lyfta min blick och se framåt. Framåt mot vad Gud har för mig. Min kallelse om man nu vågar använda ett så stort ord. Jag berättade om min längtan, mina drömmar, allt det som jag har inom mig. Det som jag längtar efter att få se, på det sättet jag drömmer om att få arbeta för Guds rike. Så stora drömmar, så djup längtan. Jag vågar inte alltid tro på det, det är så långt från var jag är idag. Och så ospecifikt, jag har nämligen ingen aning om hur det skulle se ut i praktiken.

Men om det skulle ske, ens en liten del. Hur ofantligt lycklig skulle jag inte bli. Jag skulle inte önska mig mer av livet än att få se mina drömmar, min djupa längtan över att få göra något betydelsefullt, något stort för Guds rike bli verklighet.

 

Han berättade om en viss roll som man kan ha. En viktig roll, men som inte många vill ha eftersom den ger lite ära och berömmelse eftersom den inte är så synlig. När han förklarade rollen skrek mitt innersta: "Ja, ja, det där är jag. Det där vill jag göra." Rollen passade ihop med vad andra människor sagt om mig och en bild som jag fått av en annan person om min kallelse. Vågar jag ändå tro på det.

Han trodde också som andra har sagt till mig att Gud kommer att kunna använda mig mycket. Vågar jag tro på det själv.

Har jag ens något val. Puzzelbitarna börjar passa ihop lite för bra för att tvivla.

 

Med henne pratade jag länge om detsamma, min längtan. Jag pratade om min relation med Gud. Det fanns så mycket att säga, jag pratade så mycket. Lite för mycket för att det inte skulle betyda något.

Jag börjar nog själv se att det finns något inom mig. Något som Gud har lagt dit. Något som är för stort för att komma från denna värld eller från mig själv. Och om Gud lagt något inom någon, har han gjort det av en orsak.

Hon kunde knappt slut le och sa att det var så uppmuntrande att höra om min längtan och mina visioner och att det skulle bli spännande att se på vilket sätt Gud kommer använda mig.

Kanske de är ganska fina mina visioner. De där jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag kan prata om hur länge som helst om jag kommer igång.  

 

Annars hade vi det också riktigt bra. Vi lärde oss ny kunskap. Vi lekte roliga lekar. Vi pratade. Vi skrattade. Vi möttes. Jag älskar att sitta vid ett bord med den stor grupp människor. Det är alltid så spännande att se vad som kommer hända. Att se hur levande människor är: det kommer alltid upp ett nya samtalsämnen eller ett nytt sätt att bemöta dem, det finns alltid nya saker att säga, det bildas alltid en skild atmosfär och beroende på hur man sitter blir det nästan alltid nya gruppkonstilationer. Jag tycker alltid det är så spännande att se vad som kommer att hända nästa gång vi sitter till bords. Bord är en bra uppfinning. Människomöten är en ännu bättre.

 

Så i efterhand.

Hur kan man inte ha tid med detta.

Detta är det enda man egentligen borde ha tid med.

 

Ibland blir jag frustrerad över att det är så mycket i ens liv som man bör göra som inte har ett evighetsperspektiv. Så mycket olika saker som tar så lång tid. Som gör att man aldrig hinner se mer än två meter åt gången. Jag varken har tid med det, eller orkar tycka att sådana saker är speciellt nödvändiga. Och sen kan jag inte förstå varför jag är dålig på vardag.

Det är ju så klart.

Orsaken.

Jag tycker så mycket mer om att se tjugo meter framför mig än två.

 

Men just därför är jag också så mycket extra tacksam för helgen, för möjligheterna som jag får att ibland faktiskt se hela tjugo meter framför mig. Det blir så mycket extra värdefullt i mitt liv som just nu kretser ganska mycket kring två meter.

 

Tillbaks i det vardagliga har jag fortfarande inte tillräckligt med tid.

Men jag lyssnar repeat på Lorentz och finner mig rätt så bra i att så nu är fallet. Livet är för kort för att orka stressa över saker som ändå alltid löser sig på ett eller annat sätt.