ettstyckeulrica

En vacker dag kommer jag kunna glömma hur förtvivlad jag blev över den där vägbommen.

Men den dagen kommer inte komma än på ett bra tag. 

En vacker dag kommer jag att kunna skratta åt hur den där vägbommen var en av de fem värsta händelserna på hela året.

Men det skrattet kommer att sitta långt nere. Och det kommer att komma först när jag känner mig riktigt trygg i min omgivning.

 

...............................................

 

Jag har inte så stor erfarenheter av järnvägsbommar som går över vägen, men tre saker vet jag:

1. De sänks

2. Tåget kommer

3. De höjs

 

Jag stod längst fram vid en bom idag när ett tåg kom. Hade aldrig hänt mig förr, men det var väl bara att göra som han i bilen mitt emot mig tänkte jag, det kan väl inte vara så svårt. Till detta kan tilläggas att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att behöva göra något med min bil som jag aldrig gjort förut. Att till exempel behöva tanka på ett ställe som jag aldrig har tankat på förut, parkera någonstans där jag aldrig parkerat förut eller köra någonstans där jag aldrig kört förut  ger mig ångest flera dagar i förväg. Jag är varken bra på nya saker, att behöva gör nya saker själv eller på något som har med en bil att göra. Och dessa tre saker kombinerat blir kaos i min lilla hjärna.

 

Och det blev det idag.

 

För efter att tåget åkt förbi kom aldrig bommarna upp igen.

Och jag vet inte vad man gör då. Jag har verkligen ingen aning.

 

Så där satt jag i min lilla bil i en förort till min stad och visste inte vad jag skulle göra med mig själv.

Jag ville bara ringa någon och säga att de skulle komma dit och rädda mig därifrån. Men vem skulle det vara, och varför skulle någon komma och hjälpa mig i en sådan situation. Detta är något man bör klara upp. Men jag då, jag som inte klarar av detta på egen hand. Vad ska jag göra då.

 

.............................................

 

Efter ett tag började bilar svänga om, backa och ha sig för att ta en annan väg.

Det fanns ingen chans att jag skulle lyckas med den manövern.

Vad skulle jag göra.

Stiga ur min bil, gå bort till bilen bakom mig, knacka på rutan och fråga:

"Hej kan du svänga min bil, för jag vet inte hur man gör."

 

Jag vet verkligen inte hur man gör.

Och här kan jag ju inte stå hela dagen.

Då hade jag stått där 20 minuter.

20 minuter är en ganska bra tid att hinna bli uppgiven och stressad på, speciellt när man inte vet hur man gör.

.........................................

 

 

Efter ännu ett tag började folk köra förbi bommen. Det kanske man brukar göra, vad vet jag. Jag är inte så insatt.

Så jag gjorde detsamma, fullt övertygad att det här kommer bli min död. För man brukar ju dö när man kör över en järnvägsbom som är nere. Om inte annat kanske man får i sig en massa livsfarlig elektricitet, som det visade på skylten. Vad vet jag, jag är inte så insatt. 

 

Men det gick ju bra, och ingenting hände. Förutom i min hjärna, där det var ännu mera kaos.

 

.......................................

 

Jag var alldeles försenad och rusade direkt till platsen där jag skulle sitta och äta mat med 50 personer. Jag slevade upp mat åt mig och berättade kort åt människorna omkring mig om den idiotiska vägbommen. Som förväntat förstod ingen hur traumatiskt detta var för mig, så det hjälpte föga.

 

Jag känner knappt någon av dessa 50 människor. Och alla dessa människor på en gång, när det enda jag kan tänka på är en vägbom, blir lite mera kaos i min hjärna där det redan är kaos.

Men alla hade ätit klart och for iväg. Kvar i det mörka tomma rummet var bara jag och en annan. Vi pratade om gångavstånd och annat oväsentligt och jag glömde för stunden min vägbom.

 

När vi var klara gick vi till salen där de andra var och lyssnade på någon som pratade i en timme. Det var nog säkert bra det han sa, men jag ville bara att han skulle sluta. Jag klarade inte av att ta in mera i min hjärna där det redan var "overload". Jag ville gå ut därifrån, sitta för mig själv i ett hörn och stirra in i en vägg en stund och tänka på min vägbom. Hur ska jag kunna komma tänka och komma över min vägbom när någon annan bara pratar och pratar och jag borde lyssna på. It simply doesn´t work.

Men jag täcktes inte gå iväg, sitta i ett hörn och stirra på en vägg. Det hade sätt lite konstigt ut. Och sist jag gjorde det trodde folk det var något allvarligt fel på mig, så jag brukar låta bli.

 

Nej, det är inget fel på mig. Jag är bara lite känslig. Lite mycket känslig. Ganska lite mycket känslig.

Det kallas högkänslighet och har med mitt nervsystem att göra, så jag kan inget åt det. Jag är inte lika bra som alla andra på att filtrera intryck. Ibland blir det bara för mycket, och då går det inte mer.

 

..............................................

 

Efteråt skulle vi diskutera. De ställde svåra frågor, jag förstod ord men inte meningar. Jag förstod inte vad de pratade om.

"Förlåt, jag är i min egen lilla värld idag".

De rymdes inte mera i min lilla hjärna, det var helt omöjligt.

 

Sen var vi klara. Då ska man stå i hallen och småprata lite innan man går hem.

Jag skulle så gärna vilja småprata lite till, lite mera än det jag gör.

Men jag vet inte hur man gör.

För är det något jag är mindre bra på förutom bilar så är det nya människor.

Och denna tiden på veckan på denna plats så är det en hel del sådana.

Så jag gick hem.

 

...........................................

 

Det är fortfarande för mycket kaos i min hjärna för att jag skall kunna sova eller koncentrera mig på skoluppgifter. Så jag säger återigen:

Jag vet inte hur man gör. Nu.

Imorgon kommer det vara bättre, det vet jag av erfarenhet.

Men det är många timmar tills imorgon.

 

Jag önskar att det fanns någon hos mig hela tiden som skulle förstå mig.

Inte uppleva världen på samma sätt som jag, för det skulle vara alldeles för mycket.

Men som skulle se på mig med kärlek, tålamod och förståelse när jag gråtande berättar om järnvägsbommar.

(Jag vet ju själv hur det låter) 

Någon som inte skulle skratta åt mig, utan hålla min hand tills det blev lite bättre igen.

För jag tror allting blir lite bättre när man får hålla handen ett tag.

 

Men det finns ingen sådan. Så jag får så lov att klara mig själv. Jag tror inte människan är skapad för att kara sig själv. Men vad ska jag göra liksom.

Jag är nog alldeles för skör för att klara mig själv i denna värd med allt vad det innebär. Alldeles för skör för att kunna hantera vägbommar.

Men jag får så lov att klara mig. Än så länge.

 

............................................

 

Och jag har egentligen ingen aning om varför jag skriver detta.

Visst tycker jag om att skriva och visa att inte häller jag är helt perfekt eller har ett perfekt liv.

Men detta är nog lite "over the top".

Visst kan man visa att man inte är perfekt, men att framstå sig själv som nervvraket som jag är idag, som jag gör i detta inlägg tror jag inte många vill göra.

Man kanske kan visa sig lite svag, men man vill inte visa sig för mycket svag.

Man vill visa att man ändå klarar sig själv, för hur ska folk reagera om man erkänner sanningen. Det blir för obekvämt.

 

Men det är nu som det är.

Hej jag heter Ulrica och idag är jag ett nervvrak som inte vet hur man gör. Och det står jag gör.

 

Och allt detta för en liten idiotisk vägbom.