ettstyckeulrica

Alltså låtarna som fastnar i ens huvud och aldrig kommer sig därifrån. I sommar har det varit USA:s nationalsång och Stockholm i mitt hjärta som gått heta hemma hos oss. Den förstnämna känns inte helt sådär opartisk att gå omkring och sjunga på överallt (vilket är synd på en så fin melodi) och den andra, ja va ska man säga. Varje år är man lika exalterad över att en ny säsong av allsång på skansen ska börja, sen efter en sådär fem program känner man bara att.... nej nu får det nog räcka. Men melodin i versen alltså, den är vacker.

 

Den senaste veckan har jag tittat en del på friidrotts-EM så min framtidsspaning är att Englands nationalsång kommer bli mitt nästa nynningsoffer. Några lyssningar till så sitter den som en smäck (typ efter nästa OS då ungefär). Nynningsoffer då ja, för enda texten till den som jag kan är "God save the Queen" (och jag vet till och med när den kommer). I och för sig kan jag ingen text till USA:s heller, förutom att jag antar att  de sjunger "star" någonstans. En gång såg jag en video där små barn sjöng den texten som de trodde det var till "den stjärnbeströdda fanan". Videon skulle då föreställa att vara rolig. Jag skrattade nog inte särskilt mycket, jag menar hur går ens den riktiga texten. Och vad sjöng ens dedär barnen, mina engelskakunskaper räckte inte riktigt till för att förstå deras sluddriga uttal.

 

Nåväl, detta är bara små petitesser i det stora virvlande havet som kallas livet. Men säg mig, skulle inte detta hav vara ganska tråkigt utan dessa små petitesser.

 

När vi skulle till vår villa en gång i sommrast hade jag packat matsäck åt mig, två lådor. Den ena lådan med bröd och den andra med bulla. Och förtjust kan jag konstatera: "Min matsäck är precis som allsång på skansen, en blandning av sött och salt!" Så snart känner jag att jag kommer att komma till en gräns när dessa två låtar tar upp en för stor del av min vardag. Men jag menar, en blandning av sött och salt. Det måste nog vara det mest optimala som finns. Det är som att ha sin bit av kakan och äta den med. Som att få det bästa av två olika världar. Krona och klave på samma gång. Slippa välja mellan två goda ting. Så länge det inte blir bräckvatten av det hela.

 

Nåväl, nu ska jag nog gå vidare och sjunga lite på Summertime Sadness, för nu gott folk. Nu håller det på att bli höst.

Denna text skrev jag för ungefär två månader. Utan att tänka så mycket, bara spontant det jag kände för stunden. Sådär i efterhand kan jag tycka  att det blev ganska bra. Så varsågod, här kommer den. Hoppas den kan vara till nytta. Att den kan linda. Att du kan känna igen dig, för du är inte ensam. Håll ut, det blir nog snart bra. I promise!

 

 

 

 

Tunga moln

 

Det regnar nu

 

Det är mörkt, molnen tynger mina tankar

 

Ljuset är dålt

 

Allt har sin tid, tid för att skratta tid för att gråta

 

Nu är de regnets tid

 

Gömd under ett paraply väntar jag på något annat

 

Ett tecken

 

"Det blir bra"

 

En ljusglimt som skingrar molnen

 

Jag väntar

 

Trots att jag varken ser, känner eller knappt kan tro på det,

 

har du väl läget under kontroll

 

Ett omslutande

 

"Det blir bättre" Bara lite till håll ut

 

Om aftonen gästar gråt

 

Min afton har varat länge och jag har svårt att se bakom molnen

 

Tänka bakom molnen

 

Jag håller om till mitt paraply gömmer mig, känner mig obekväm för omvärlden

 

Tunga moln

 

Tunga tankar

 

Regn

Regndroppar

 

Tårar

 

Att släppa allt. Börja om. Börja på nytt

 

Släppa taget

 

Berätta hur det är

 

Våga byta ut regnet

 

Överlåta

 

Släppa taget, om det så handlar om att bryta ihop totalt

 

Släppa regnet, såren, det som gör ont

 

För efter regn kommer solsken