En av de som regelbundet nöter på riksåttan, eller E8:an som de egentligen heter, men som alla vägrar att säga.
Envisare människor har jag inte skådat.
Men tänk ändå.
Att jag blev en sådan. Sådan som alla andra. Sådan som valde att komma tillbaka. Sådan som valde nummer 8 på europaväg till min egen.
Jag nöter den ganska flitigt.
Speciellt på torsdagskvällar lite för sen, och söndagskvällar sådär lagom passlig tid.
Jag är som alla andra.
Ja skämtar om hur tråkigt Gud hade när han gjorde denna väg, då den är så rak.
Jag tycker det är tråkigt att kör den. Att det tar så länge.
Jag klagar på vägföret nu när det är vinter.
Jag är arg på bilisterna som kör som galningar och blir sur när man hamnar bakom lastbilar.
Jag suckar över hur mycket bensinpengar det går åt, samtidigt som jag tackar min lyckostjärna att jag inte behöver åka buss.
Jag blir ledsen när de ändrar till vinterhastighet och glad när de ändrar till sommarhastighet.
Jag har till och med fått post från polisen om att "dude, försök å köra lite saktare i framtiden. We got your photo in our arkiv."
Jag är precis som alla andra.
Jag kan ändå inte släppa tanken på att det faktiskt blev såhär. Med förundran tänker jag på det. Hur livet blev.
Egentligen älskar jag att köra på den här vägen. Platserna runtomkring den betyder så mycket för mig. Det här är mitt hem, det är här jag hör hemma. Denna anonyma vägnummer är så mycket mer än en obetydligt nummer för mig. Det emotionella värdet blir så stort att det knappt går att bekriva. Är det inte märkligt det här med där man kommer ifrån. Det man aldrig blir riktigt av med. Det man romantiserar på samma gång som knappt stå ut med det. Hur allt är, hur människorna är, hur inget ändrats. Det man känner igen. Som man på något sätt måste försonas med, och som man kanske kan hitta tillbaks till om man har tur.
Han beskriver detta fenomen så bra. Han vars texter är mer träffade än pilkastning. Han vars europavägsnummer är 4. En väg jag själv nött en del på då jag bodde på andra sidan Östersjön. En väg som då för mig inte var något annat än just en anonym nummer.
Nej, vilken europaväg eller världsväg jag än kommer att nöta på i mitt liv finns det ingen som kommer att ligga mig så varmt om hjärtat som denna älskade hatade nummer 8.
Tills livet skiljer oss åt. ♡
Han beskriver det så bra och träffande: "Där livet är utan refränger, känner jag igen mig."
Ibland kanske man inte behöver refränger, bland kanske man bara behöver känna igen sig.
Och ett liv utan refränger behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt. Det är bara lite annorlunda mot vad det hade kunnat vara.
Han har också en sång om sin Europaväg 4, och alla andra stora vägen som är "hans". Vissa har det bra förspänt med många vägar. Här i Österbotten kör vi på "less is more" och nöjer oss med en.
Lyssna på sången, den är mysig och tar dig endast 2 minuter. (Bästa övertygelseförsöket ever... Okej, du behöver inte lyssna om int du vill. Men ja sko no vila ja om ja va te. No byri ja skriv fö myki på dialekt,så no slutar ja. Hejtå!)
Idag är det torsdag. Igen. De kommer ganska ofta nu för tiden. Lite oftare än söndagar känns det som. Det är väl inte riktigt logiskt tror jag, men så är det; så känns det. Och logik och känslor har föga gemensamt. Idag väljer jag att gå på känsla.
Det är dock inget fel på torsdagar, jag tycker ändå rätt mycket om dem ibland,. Så länge de inte har en vägbom inblandad i sig. Det hade inte denna torsdag. Så jag tänkte berätta om den.
Jag var sådär lagom försenad till skolan som vanligt, och sådär lagom passiv för livet när jag åkte de sedvanliga 2,9 kilometrarna till skolan i min något för kalla bil, med sådär lagom mycket rimfrost på rutorna.
Sedan bytte jag radiokanal och det spelades Justin Biebers låt där han undrar, och undrar, och undrar vad du menar. Eller som vi säger på dialekt, "va meenar do?". Dessa 3 minuter och 27 sekunder ger en sådan djup tillfredställelse i mig och jag blir så glad över att höra denna sång. På högsta volym sjöng jag stämmor så att inte ens polisrazzian bredvid vägen störde mig desto mer.
Powerwalk:ande kom jag fram till mitt klassrum sådär lagom innan de sista personerna hade hunnit gå in genom dörren.
Livet blir så mycket bättre när man hinner in i klassrummet innan dörren stängs.
Och när man börjar 10:15 istället för 8:30.
Och jag skämdes inte ens över att jag inte gjort läxan, det är ändå finska vi pratar om.
Sen skulle jag prata enskilt med studiehandledaren.
Hon var till och med mänsklig. Hon förstod mina klagomål och synpunkter, och höll med om det som kanske är mindre bra, även om inte hon har makt att ändra på systemet. Hon brydde sig verkligen om oss studerande.
Och jag påmindes igen om mina tidigare tankar:
"Egentligen bryr sig personalen, men det är systemet som är haltande."
För så är det, de är egentligen mänskliga, men systemet ger inte plats för denna mänsklighet. Och hur mycket kan vi kräva när det inte är möjligt. Resurser växer inte på träd, hur gärna vi än skulle vilja. Och hur mycket det än tar bort det mänskliga. När det handlar o resurser är det mänskliga inte det som prioriteras. Och vi måste ju ändå lära oss något.
Och när det kommer till att se oss kan även jag med mitt lilla optimistiska blåögda hjärta förstå, att man inte kan ta till sig alla 50 plus stycken elever bara sådär, hur man än skulle vilja. Men det finns där, bara man väljer att skrapa på ytan, bara man väljer att se bortom systemet.
Efter lite skrattande och pratande med oss som gör grupparbeten till elva kände jag mig som en riktig studerande där jag gick genom de folktomma korridorerna i skolan, med min ryggsäck på ryggen och min tjocka sociologibok under armen.
När jag kom hem sken ljus fortfarande in genom mina fönster, och det kändes så angenämt att jag betalade hyran bara sådär i förbifarten. Ibland har man stunder när man verkligen bara kan njuta av nuet i stillhet. Och idag var en sådan stund. Jag satt och njöt av tystnaden när jag gjorde diverse småsaker. (Även fast jag under en del av tystnade spelade en viss låt på 3 minuter och 27 sekunder. Ni vet nog vilken). Sedan låg jag vågrätt en timme och lyssnade på dammsugaren i lägenheten bredvid som hade ljud med jämna mellanrum. Renovering. Alltså fatta tillfredställelsen med tillvaron när man orkar göra det. Antagligen var jag nog bara väldigt trött.
Sedan skulle jag gå till det där stället ni vet med 50 okända människor. Jag hade ingen vidare lust, men det gick faktiskt ganska bra. Kanske var det för att det högst var 30 av dem denna gång, men högst antagligen för att jag var mycket lugnare och mottagligare för att ta in saker än vad jag var till exempel förra gången jag skrev.
Jag åt mat och pratade och skrattade sådär lagom mycket.
Jag satt lugnt och kunde ta in det som han som pratade i en timme sa.
I de mindre gruppen pratade jag sådär lagom mycket och sa sådär lagom kloka saker, och drog till och med några skämt. Man vet att det går bra när jag börjar skämta. Då är det nog på right track liksom.
Efteråt när man ska småprata lyckades jag med konsten längre än vad jag någonsin gjort, (även om det inte är speciellt länge att slå det rekordet) och det var till och med lite trevligt.
Nu när jag kom hem kom jag på att vi har presentation imorgon i skolan, och även om jag i princip bara ska läsa av ett papper så är det så pass allvarligt att inte ens sången om vad du menar kan göra mig lugn och glad. Men det är väl livet liksom.
Nu ska jag ha en sådär lagom lång date med den där tjocka sociologiboken jag bar på idag. Med största optimism kanske det kan bli helt trevligt också.
