ettstyckeulrica

Hade ganska stora ambitioner att börja blogga sådär lagom ofta här på bloggen. Mina drivkrafter var:

1. Eftersom jag inte har så mycket annat för mig för tillfället så kan det ju vara ganska trevligt att blogga.

2. Det är alltid kul att titta tillbaks sen och minnas vad som försegick i ens liv och hur man tänkte.

3. Jag jobbas ständigt emot att mitt inlägg om att vara abi ska synnas i kategorin senaste inlägg. Vadå senaste? De e ju två åt sen jag blev student!

Sen är det ju så att det senaste man skrev alltid är så pinsamt, så det är bäst att skriva en massa nytt så det pinsamma hamnar långt ner. Men eftersom allt man skriver är mer eller mindre pinsamt, med tanke på att någon läser det, funkar aldrig det i praktiken. Det ger bara en massa kreativ prestationsångest. Vilket i och för sig kan vara helt nyttigt med tanke på min prokuktivitet här på bloggen.

 

Nå. Det var tanken. Sen fick ju min dator för sig att det var hög tid att gå sånder. Nämen det var ju snällt tyckte jag, speciellt med tanke på att vi kännt varandra i ganska exakt sisådär ett halvt år. Jag tackar och bockar för att det finns garanti (om man nu helst skulle komma sig dedär 60 km söderut för att kunna infria den), men bara tanken på att största delen av alla mina bilder från halvåret i Amsterdam och Sydafrika kan vara förlorade ger mig en sådan ångest. Jag mår rent ut sagt illa. Därför tänker jag inte ödsla mer tid på att skriva om det, utan istället be om ett mirakel.

 

...........................................

Annars då?

Jo, jag har fått nerstuvat hela min barndom i fyra pussellådor. Hela är dock kanske att ljuga en aning. Snarare "hela". I de fyra pussellådorna finns mest häften och annat produktivt. Men jag tycker endå det var en bedrift.

 

Jag har hittat en ny tv kanal som bara visar filmer. Så nu sitter jag och slukar thrillers för fulla segel. Eller för allt vad tygen håller. Eller något sånt. Bra nöje tycker jag. När jag börjar drömma om att någon blir skjuten slutar jag.

 

Och så har jag kommit på att lyssna på podcaster är det bästa man kan göra när man går på promenad. Att gå på promenad kan ibland vara trevligt, "rensa hjärnan" liksom. Men ofta känner man bara hur fruktansvärt understimulerande och tråkigt det är att bara gå och gå, på samma väg som man har gått hundratusentals gånger tidigare. Så nu har jag då kommit på botemedlet, att lyssna på när andra människor pratar med varandra, och känner mig allmänt nöjd med livet. Tack tekniken, och tack alla kreativa människor som gör pengar på att prata strunt. Nu skrattar jag där jag går vandrandes fram längs vägen. Tur att ingen ser mig. Tur att jag bor på landet.

 

Dethär blev nog ett mindre pinsamt inlägg.