ettstyckeulrica

Det är förstås omöjligt att veta vad som väntar i framtiden.

Men kanske kommer jag att jobba med tiotals, eller hundratals som är som dem.

Men mina första kommer jag aldrig att glömma.

De var de första jag träffade.

De var min "first love".

 

Vissa av dem kommer jag aldrig att få se mera. Vissa av dem ser jag ibland. Men jag vet att snart rinner tiden ut med att se dem också. Snart finns ingen av dem kvar. Jag undrar om det någon gång kommer att kännas på samma sätt då när ingen av dem är kvar.

Alla andra som kommer och går blir bara en i mängden av dem som kommer och går. Men mina första kom aldrig; de var redan där, och nu ser jag dem bara gå en efter en. Det känns. Det känns något otroligt. Speciellt då jag ser gamla bilder på några av dem som jag aldrig får se igen. Speciellt då jag hittar min gamla minneslapp och läser namnen på dem som jag aldrig får se igen. Speciellt då jag bara tänker på dem som jag aldrig får se igen. Alla de som var mina första.

 

Jag tänker att det är som ens första kärlek. Att det är något speciellt. Känslan. Att den är så stark första gången. Så speciell att man aldrig kan glömma den. Ungefär som musik kändes inom mig när jag var tonåring. Den. Kändes. Så. Mycket. Idag känns den sällan, och aldrig lika stark. Men de där första gångerna den världen öppnades upp för en. Då kändes det.

 

Jag har så många fina minnen med mina första. Så många fina människomöten med dem. Så många fina förtroenden som byggts upp. Då jag pratat, lyssnat, skrattat, cyklat, gått, druckit kaffe, umgåts, varit där, lagat mat, putsat sår... Listan kan göras lång. Och jag hoppas aldrig jag glömmer. Vad vi gjorde och hur det kändes.

 

"Vi har saknat dig så mycket", sa en av dem då vi råkade stöta på varandra. Det var så fint, som en kollektiv hälsning från alla. Jo jag har saknat er med. Sen fick jag en stor kram som bara ett överentusiastiskt glatt springande barn kan ge.

Eller när jag såg en av mina första efter att vi båda trott att vi aldrig skulle se varanda med. Vi gjorde en såndär "karakram" då man först gör give me five och sedan dunkar varandra försiktigt på ryggen."Oj vad jag har saknat dig", tänkte jag för mig själv, men sa inget. Han höll kvar sin kind mot min någon milidels sekund extra. Men tillräckligt länge för att jag skulle förstå att han hade saknat mig också.

Jag saknar honom fortfarande. Det tror jag att jag alltid kommer att göra. Så är det kanske med en av ens första. Det känns. Jag saknar. Ibland ber jag till Gud att våra vägar någon gång ska korsas.  

 

Jag är så glad att jag fortfarande har några av mina första kvar. Jag är så glad för varje minut jag får spendera med dem. Att bara få se dem. Och jag tar tillvara. För jag vet att snart är tiden med dem också slut och det är dags både för dem och för mig att gå vidare.

 

 

 

Nej, inga andra kommer någonsin att kunna stjäla mitt hjärta på samma sätt som mina första gjorde.  

Inga andra kommer någonsin att kunna väcka så starka känslor inom mig.

Och kanske är det bra. Det vore lite väl utmattande annars. 

 

Mina första:

Mitt hjärta blir så glatt

Mitt hjärta gör så ont

När jag tänker på er 

"Tänk va bra vi har det."

Det går inte en vecka utan att vi säger det i vår lägenhet.

 

"Tänk att jag får hade så här bra."

Det går knappt en dag utan att jag tänker det för mig själv.

 

För jag har det så bra. Just här. Just nu.

Med dem som jag hör ihop. Med mina vänner.

 

Det går knappt en dag i vår lägenhet utan att vi skrattar hjärtligt. Eller ja, ibland hinner vi inte se varandra ordentligt varje dag. Men det går inte en gång när vi hinner se varandra ordentligt utan att vi skrattar hjärtlig. Dricker te vid vårt köksbord och har djupa diskussioner. Ligger i varsin soffa i vardagsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord. Timtal. Och det går inte många dagar utan att vi påminner varandra om hur bra vi har det. För det har vi verkligen. Vi har det så bra tillsammans.

 

Och våra vänner. Alla de 49 som vi har bjudit till vår lägenhet i övermorgon. Det är förståeligt att vi inte känner alla lika bra, men vi tycker så mycket om dem i alla fall, var och en. Eller åtminstone jag. Jag kommer ihåg sist då vi hade inflyttningsfest och vi inte hade någon aning om vem som skulle komma. Och jag tänkte, vem det än är som kommer in här näst genom vår dörr så blir jag glad över att se den personen. Att just den har valt att komma hit till oss. Jag kunde inte låta bli att tycka om var och en av dem, i alla fall på något plan. Inte undra på att mitt hjärta iblad känner att det inte riktigt räcker till.

 

Och våra vänner. De där som vi ser varje vecka. Ibland en gång, ibland två, och ibland till och med tre gånger. De där som nöter samma träbänkar (men mestadels soffor) som oss. De som också har valt att investera sin tid på att lära känna Jesus bättre och på kristen gemenskap. De som jag firade min förelsedag med med att nöta de soffor som vi vanligtvis nöter. Jag kan inte påstå att varje sekund av min födelsedag var fruktansvärt rolig. Men varför skulle jag inte vilja fira min födelsedag tillsammans med dem som jag hör ihop med. Jag var omringad av ungefär trettio personer som sjöng att jag ska få leva av nåd och jag bjöd på en fantastisk god chokladtårta som smältade i munnen. Sedan lämnade vi kvar vi som oftast brukar lämna kvar och bad för varandra. Jag tänkte det före, vad vill jag allra helst göra här ikväll då det är min förelsedag. Och det jag tänkte för mig själv var be för varandra. Och det gjorde vi. Och det var så bra, som det oftast är när man ber för varandra. Sen pratade vi så jag nästan blev utmattad innan vi for hem klockan 01. Det finns mycket värre kvällar att spendera sin födelsedag med. Men jag kan faktiskt inte komma på så många bättre alternativ än att få vara med dem man hör ihop med och få be för varandra.

 

Och våra vänner. Desamma som beskrevs här ovan. Som jag umgåts med ikväll. Som återigen lämnat kvar lite för länge på kvällen. Som ville höra om mitt liv, min relation till Gud och vad som byggt upp till den vishet jag har idag. Och jag berättade så ärligt och personligt så jag nästan hade lust att låta bli. Med försiktig och svar röst berättade jag, som jag ibland gör när det kommer nära. Länge berättade jag, i alla fall enligt mig själv. Och de lyssnade. Alla de elva som satt omkring mig. Och det fanns på något sätt så mycket stillhet och frid i den stunden. Jag tror att det alltihopa var så gott.

Och allt började med kanske någon av de finaste komplimangerna jag fått i mitt liv. Eller för mig är i alla fall den finaste komplimangen den där man tar upp min relation till Gud. Och jag sken verkligen upp när jag hörde den. Jag log stort och mina ögon tindrade. Jag tänker mig ändå att jag är ganska vacker när det händer.

Den komplimangen bär jag länge med mig i mitt hjärta.

 

Och sedan fick jag äntligen chansen. Jag hade väntat otåligt i två dagar på att få berätta det. Som ett barn på julafton har jag väntat på att få berätta det för dig.

"Höödo, he låter int na na meir i öra mett!"

Ord som betyder så mycket.

Åt en person som betyder så mycket. 

På ett språk som betyder så mycket.

"Int na alls?" Frågade han förvånat.

"Nä, int na alls." Svarade jag.

Och så log vi mot varanda.

Gud är god.  

 

 

Om man bara skulle förstå hur bra man kan ha det, tror jag faktiskt int man skulle vilja ha något annat.