Jag vet int hur man gör #vägbomsedition
En vacker dag kommer jag kunna glömma hur förtvivlad jag blev över den där vägbommen.
Men den dagen kommer inte komma än på ett bra tag.
En vacker dag kommer jag att kunna skratta åt hur den där vägbommen var en av de fem värsta händelserna på hela året.
Men det skrattet kommer att sitta långt nere. Och det kommer att komma först när jag känner mig riktigt trygg i min omgivning.
...............................................
Jag har inte så stor erfarenheter av järnvägsbommar som går över vägen, men tre saker vet jag:
1. De sänks
2. Tåget kommer
3. De höjs
Jag stod längst fram vid en bom idag när ett tåg kom. Hade aldrig hänt mig förr, men det var väl bara att göra som han i bilen mitt emot mig tänkte jag, det kan väl inte vara så svårt. Till detta kan tilläggas att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att behöva göra något med min bil som jag aldrig gjort förut. Att till exempel behöva tanka på ett ställe som jag aldrig har tankat på förut, parkera någonstans där jag aldrig parkerat förut eller köra någonstans där jag aldrig kört förut ger mig ångest flera dagar i förväg. Jag är varken bra på nya saker, att behöva gör nya saker själv eller på något som har med en bil att göra. Och dessa tre saker kombinerat blir kaos i min lilla hjärna.
Och det blev det idag.
För efter att tåget åkt förbi kom aldrig bommarna upp igen.
Och jag vet inte vad man gör då. Jag har verkligen ingen aning.
Så där satt jag i min lilla bil i en förort till min stad och visste inte vad jag skulle göra med mig själv.
Jag ville bara ringa någon och säga att de skulle komma dit och rädda mig därifrån. Men vem skulle det vara, och varför skulle någon komma och hjälpa mig i en sådan situation. Detta är något man bör klara upp. Men jag då, jag som inte klarar av detta på egen hand. Vad ska jag göra då.
.............................................
Efter ett tag började bilar svänga om, backa och ha sig för att ta en annan väg.
Det fanns ingen chans att jag skulle lyckas med den manövern.
Vad skulle jag göra.
Stiga ur min bil, gå bort till bilen bakom mig, knacka på rutan och fråga:
"Hej kan du svänga min bil, för jag vet inte hur man gör."
Jag vet verkligen inte hur man gör.
Och här kan jag ju inte stå hela dagen.
Då hade jag stått där 20 minuter.
20 minuter är en ganska bra tid att hinna bli uppgiven och stressad på, speciellt när man inte vet hur man gör.
.........................................
Efter ännu ett tag började folk köra förbi bommen. Det kanske man brukar göra, vad vet jag. Jag är inte så insatt.
Så jag gjorde detsamma, fullt övertygad att det här kommer bli min död. För man brukar ju dö när man kör över en järnvägsbom som är nere. Om inte annat kanske man får i sig en massa livsfarlig elektricitet, som det visade på skylten. Vad vet jag, jag är inte så insatt.
Men det gick ju bra, och ingenting hände. Förutom i min hjärna, där det var ännu mera kaos.
.......................................
Jag var alldeles försenad och rusade direkt till platsen där jag skulle sitta och äta mat med 50 personer. Jag slevade upp mat åt mig och berättade kort åt människorna omkring mig om den idiotiska vägbommen. Som förväntat förstod ingen hur traumatiskt detta var för mig, så det hjälpte föga.
Jag känner knappt någon av dessa 50 människor. Och alla dessa människor på en gång, när det enda jag kan tänka på är en vägbom, blir lite mera kaos i min hjärna där det redan är kaos.
Men alla hade ätit klart och for iväg. Kvar i det mörka tomma rummet var bara jag och en annan. Vi pratade om gångavstånd och annat oväsentligt och jag glömde för stunden min vägbom.
När vi var klara gick vi till salen där de andra var och lyssnade på någon som pratade i en timme. Det var nog säkert bra det han sa, men jag ville bara att han skulle sluta. Jag klarade inte av att ta in mera i min hjärna där det redan var "overload". Jag ville gå ut därifrån, sitta för mig själv i ett hörn och stirra in i en vägg en stund och tänka på min vägbom. Hur ska jag kunna komma tänka och komma över min vägbom när någon annan bara pratar och pratar och jag borde lyssna på. It simply doesn´t work.
Men jag täcktes inte gå iväg, sitta i ett hörn och stirra på en vägg. Det hade sätt lite konstigt ut. Och sist jag gjorde det trodde folk det var något allvarligt fel på mig, så jag brukar låta bli.
Nej, det är inget fel på mig. Jag är bara lite känslig. Lite mycket känslig. Ganska lite mycket känslig.
Det kallas högkänslighet och har med mitt nervsystem att göra, så jag kan inget åt det. Jag är inte lika bra som alla andra på att filtrera intryck. Ibland blir det bara för mycket, och då går det inte mer.
..............................................
Efteråt skulle vi diskutera. De ställde svåra frågor, jag förstod ord men inte meningar. Jag förstod inte vad de pratade om.
"Förlåt, jag är i min egen lilla värld idag".
De rymdes inte mera i min lilla hjärna, det var helt omöjligt.
Sen var vi klara. Då ska man stå i hallen och småprata lite innan man går hem.
Jag skulle så gärna vilja småprata lite till, lite mera än det jag gör.
Men jag vet inte hur man gör.
För är det något jag är mindre bra på förutom bilar så är det nya människor.
Och denna tiden på veckan på denna plats så är det en hel del sådana.
Så jag gick hem.
...........................................
Det är fortfarande för mycket kaos i min hjärna för att jag skall kunna sova eller koncentrera mig på skoluppgifter. Så jag säger återigen:
Jag vet inte hur man gör. Nu.
Imorgon kommer det vara bättre, det vet jag av erfarenhet.
Men det är många timmar tills imorgon.
Jag önskar att det fanns någon hos mig hela tiden som skulle förstå mig.
Inte uppleva världen på samma sätt som jag, för det skulle vara alldeles för mycket.
Men som skulle se på mig med kärlek, tålamod och förståelse när jag gråtande berättar om järnvägsbommar.
(Jag vet ju själv hur det låter)
Någon som inte skulle skratta åt mig, utan hålla min hand tills det blev lite bättre igen.
För jag tror allting blir lite bättre när man får hålla handen ett tag.
Men det finns ingen sådan. Så jag får så lov att klara mig själv. Jag tror inte människan är skapad för att kara sig själv. Men vad ska jag göra liksom.
Jag är nog alldeles för skör för att klara mig själv i denna värd med allt vad det innebär. Alldeles för skör för att kunna hantera vägbommar.
Men jag får så lov att klara mig. Än så länge.
............................................
Och jag har egentligen ingen aning om varför jag skriver detta.
Visst tycker jag om att skriva och visa att inte häller jag är helt perfekt eller har ett perfekt liv.
Men detta är nog lite "over the top".
Visst kan man visa att man inte är perfekt, men att framstå sig själv som nervvraket som jag är idag, som jag gör i detta inlägg tror jag inte många vill göra.
Man kanske kan visa sig lite svag, men man vill inte visa sig för mycket svag.
Man vill visa att man ändå klarar sig själv, för hur ska folk reagera om man erkänner sanningen. Det blir för obekvämt.
Men det är nu som det är.
Hej jag heter Ulrica och idag är jag ett nervvrak som inte vet hur man gör. Och det står jag gör.
Och allt detta för en liten idiotisk vägbom.
Reflektioner över en diskho
Stod just så länge och diskade så jag fick sjukt i ryggen. Om det säger mer om min rygg eller om hur mycket jag hade att diska kan jag dock inte uttala mig om. Ljuva studieliv. När jag blir stor och skaffar mig en diskmaskin skall jag gråta av lycka och vara evigt tacksam. Det finns så mycket att se fram emot med att bli stor på riktigt.
Till exempel en bil med luftkonditionering och fungerande sätesvärme, en bekväm soffa, Finlayson lakan (jag har en uppsättning, I want more!), högtalarsystem med bra ljud, en Moccamaster som man inte måste lyfta bort silen på för att få bort kaffekannan (och sen när kaffekannan är borta har man ingenstans att lägga silen. It´s shameful att den kaffebryggaren får kalla sig Moccamaster), en egen tvättstuga, smink som håller längre än typ tre timmar, rutiner, en plattång vars sladd man inte behöver böja på ett visst sätt för att strömmen ska komma fram, en frys full av hembakat bröd och bakverk, en öppen spis att laga brasor i, en massa hälsokostprodukter och krämer och stuff, en tv, betald semester ett hus, en "kaar". Och så en större diskho förstås.
(Prioriteringen i den här listan alltså!)
De brukar säga: "the best is yet to come".
Jag börjar tro på dem.
Snåla finska företag- "Men jag skrattar varje dag."
Jag skulle skriva ett mail på finska till ett företag. Min mamma hjälpte mig, och jag förklarade för henne att jag ville skriva att jag om möjligt vill ha betjäning på svenska men skriver detta mail på finska, för att jag tror det är större chans att de svarar då. (Mitt svenska mail som jag skickat för en månad sen hade de nämligen inte svarat på!). Hon tyckte det var en dålig idé, och att de knappast skulle ge tillbaka mina pengar åt mig om jag skrev så. Så jag lät bli. Nu kommer jag få tillbaka mina pengar, men nog hade det varit rolig att skriva så åt dem i alla fall.
Man blir så frustrerad. Speciellt när folk har ens pengar eller inte svarar på mail, eller båda två på samma gång.
Jag hoppas min finska var jättedålig.
Chansen är ju ganska stor ändå.
..........................................................................
Annars rullar livet på.
Folk frågar hela tiden om jag trivs. Jag är så mjäkig och svarar bra och bla bla bla....
Egentligen borde jag svara något i stil med det jag ville skriva åt det finska företaget.
Typ, ho sko ja veta he? Myki veit ja, men int he. Ja har vari jär ein måna, ho sko ja kona bedöm na på bara he?
För jag vet faktiskt inte, och frågan är lika frustrerande som snåla finska företag.
Att läsa en massa sidor ur tjocka obegripliga böcker, skriva en massa låååånga arbeten och stiga upp tidigt på morgonen för att gå på tråkiga föreläsningar är väl kanske inte det roligaste jag har gjort i mitt liv.
Men jag förväntas ju svara ja på frågan hur jag trivs. Är det mig det är fel på då eller på den som frågar?
Fast jag har säkert själv hur många gånger som helst varit den som frågat.
Bara för att man inte har något annat att prata om när man träffas.
Jag har i alla fall försökt sluta med hur mår du/hur har du det? Alla mår skit men alla svarar bra. Det är ingen idé att vara med och bidra till att bygga upp masker och murar som distanserar människor ännu mer. Jag hatar masker. Jag älskar istället närheten som uppstår när vi vågar vara ärliga och säga hur vi egentligen har det. För egentligen är vi alla ganska lika.
Åter till ämnet.
Nej, det är egentligen inte roligt att studera. Sist och slutligen tror jag det är ganska få som tycker det är roligt.
Men man gör det ändå.
Man måste. Typ. Vad skulle man annars göra, och hur skulle man annars få något jobb?
Så vi gör det.
Jag gör det.
Jag orkar inte flänga runt världen längre.
Så jag gör det.
Det är helt okej.
Men int vet jag om jag tycker det är roligt.
Jag skrattar inte av glädje när jag skriver artikelreferat. Eller kommer inspringandes i klassrummet med andan i halsen klockan 8:33 på mornarna.
Men jag gör det ändå.
Och jag får väl säga som det där urklippta citatet vi hade på väggen i gymnasiet:
"Men jag skrattar varje dag."
För det gör jag ju ändå.
Visst finns det många saker med studielivet som är bra, som jag trivs med och som jag tycker om.
Men just nu är jag så trött och pessimistisk så jag varken orkar eller vill skriva något mer.
Vi får ta det en annan gång.
Klockan är ju ändå 00:08.
...............................
Imorgon är vi lediga. Så något bra finns det med att studera på det tredje stadiet.
En ledig onsdag, det finns det inte många som kan erbjuda.
Och fpa ger mig 22€ för den dagen.
Tack fpa! Utan er skulle jag inte överleva snåla finska företag.♡
