ettstyckeulrica

Jag skulle skriva ett mail på finska till ett företag. Min mamma hjälpte mig, och jag förklarade för henne att jag ville skriva att jag om möjligt vill ha betjäning på svenska men skriver detta mail på finska, för att jag tror det är större chans att de svarar då. (Mitt svenska mail som jag skickat för en månad sen hade de nämligen inte svarat på!). Hon tyckte det var en dålig idé, och att de knappast skulle ge tillbaka mina pengar åt mig om jag skrev så. Så jag lät bli. Nu kommer jag få tillbaka mina pengar, men nog hade det varit rolig att skriva så åt dem i alla fall.

 

Man blir så frustrerad. Speciellt när folk har ens pengar eller inte svarar på mail, eller båda två på samma gång.

Jag hoppas min finska var jättedålig.

Chansen är ju ganska stor ändå.

 

..........................................................................

 

Annars rullar livet på.

 

Folk frågar hela tiden om jag trivs. Jag är så mjäkig och svarar bra och bla bla bla....

Egentligen borde jag svara något i stil med det jag ville skriva åt det finska företaget.

Typ, ho sko ja veta he? Myki veit ja, men int he. Ja har vari jär ein måna, ho sko ja kona bedöm na på bara he?

För jag vet faktiskt inte, och frågan är lika frustrerande som snåla finska företag.

 

Att läsa en massa sidor ur tjocka obegripliga böcker, skriva en massa låååånga arbeten och stiga upp tidigt på morgonen för att gå på tråkiga föreläsningar är väl kanske inte det roligaste jag  har gjort i mitt liv.

Men jag förväntas ju svara ja på frågan hur jag trivs. Är det mig det är fel på då eller på den som frågar?

 

Fast jag har säkert själv hur många gånger som helst varit den som frågat.

Bara för att man inte har något annat att prata om när man träffas.

Jag har i alla fall försökt sluta med hur mår du/hur har du det? Alla mår skit men alla svarar bra. Det är ingen idé att vara med och bidra till att bygga upp masker och murar som distanserar människor ännu mer. Jag hatar masker. Jag älskar istället närheten som uppstår när vi vågar vara ärliga och säga hur vi egentligen har det. För egentligen är vi alla ganska lika.

 

Åter till ämnet.

Nej, det är egentligen inte roligt att studera. Sist och slutligen tror jag det är ganska få som tycker det är roligt.

Men man gör det ändå.

Man måste. Typ. Vad skulle man annars göra, och hur skulle man annars få något jobb?

Så vi gör det.

Jag gör det.

Jag orkar inte flänga runt världen längre.

Så jag gör det.

Det är helt okej.

Men int vet jag om jag tycker det är roligt.

Jag skrattar inte av glädje när jag skriver artikelreferat. Eller kommer inspringandes i klassrummet med andan i halsen klockan 8:33 på mornarna.

Men jag gör det ändå.

Och jag får väl säga som det där urklippta citatet vi hade på väggen i gymnasiet:

"Men jag skrattar varje dag."

För det gör jag ju ändå.

 

Visst finns det många saker med studielivet som är bra, som jag trivs med och som jag tycker om.

Men just nu är jag så trött och pessimistisk så jag varken orkar eller vill skriva något mer.

Vi får ta det en annan gång.

Klockan är ju ändå 00:08. 

 

...............................

Imorgon är vi lediga. Så något bra finns det med att studera på det tredje stadiet.

En ledig onsdag, det finns det inte många som kan erbjuda.

Och fpa ger mig 22€ för den dagen.

Tack fpa! Utan er skulle jag inte överleva snåla finska företag.♡