ettstyckeulrica

Hej igen!

 

Så många gånger har jag formulerat ord, meningar i mitt huvud och tänkt att det där borde jag skriva ner. Skriva hit. Som ni märk har det bara lämnat som en tanke i mitt huvud. En flyktig tanke. Orden, meningarna och formuleringarna är för länge sedan bortglömda. Men precis som med triss: "plötsligt händer det". Nu tänkte jag skriva lite om mitt liv. 

 

 

Ikväll är jag ensam hemma. Efter lite tankearbete i minnesbanken, och främst tittande i papper, kunde jag konstatera att detta fenomen är något som hänt mig två kvällar på de senaste sjutton styckna. Och då har dagarna varit relativt fulla också. Jag vet inte om det är på detta sätt vanliga människor lever, men det är deffinitivt inte på det sättet jag brukar leva. Jag är trött. Men det är alltid spännande at prova på något nytt. Och det är alltid roligt att göra saker som är roligt.

 

Just nu känns roligt ganska synonymt med att vara ensam hemma, om jag ska vara ärlig. Vad har jag inte gjort denna månad liksom. Kanske just det, varit ensam hemma.

 

Förra året gjorde jag ytterst lite i april. Jag var just hemkommen från mina Afrikanska äventyr och hade inget att sysselsätta mig med. Jag tror jag hade en period då jag tittade ganska mycket på Svenska Hollywoodfruar, just där och då gav de "pölloga" Hollywoodfruarna mig ganska mycket tillfredsställelse i mitt liv. Ja, allt har sin tid. Men förutom det har jag faktiskt ingen aning om vad jag gjorde den månaden. Det enda mitt kontoutdrag ger mig är att jag köpte kakako för 1,90€ på ABC. Jag kan inte påstå att jag har speciellt klara minnen av händelsen, men jag får väl lita på mitt kontoutdrag.

 

Det känns som att jag detta års april månad har haft lika många dagar utan program som antalet kakaokoppar jag konsumerade på ABC i fjolårets april. Balansen i mitt liv är totalt frånvarande. Men jag känner mig endå tillfreds. För där ifjol i april tänkte jag en del på att varje dag vi har i vårt liv är något vi fått, en gåva. En gåva som i alla fall jag tror jag har fått av min skapare, min pappa, min Gud. Och oavsätt om den dagen ser ut som jag vill eller inte, vill jag välja att vara tacksam för det jag har fått. Vara tacksam för dagen. Se det positiva i den. Men måste jag välja av två mindre bra ting, väljer jag nog att ha för mycket att göra, att inte riktigt hinna med. Det mesta går i alla fall. Och det är trevligt att uppleva roliga och givande saker, även fast det ibland blir för mycket av det goda.

 

 

Här sitter jag då alltså nu april månad 2016. Ensam hemma, äntligen. Men precis som förra kvällen jag var ensam hemma förra veckan borde jag spendera hela kvällen framför diverse studieböcker med texten socialpedagogik fastklistrad på pärmen. Det gick bra en stund. Sen blev mina ögonlock så fruktansvärt tunga. Efter att ha läst tre sidor utan att ha förstått egentligen något la jag dem åt sidan. Men också här känne jag mig tillfreds. Det mesta brukar lösa sig. Och lite får de väl skylla sig själva då de lagt en tent den 2:a maj klockan 8:30. Hur tänkte ni där liksom. Men jag är tillfreds. Att tänka logiskt har fungerat bra hittills, och om inte så behöver jag ju något att göra den 3:e juni. Jag har ännu inga planer för den dagen, lika bra att skriva en tent då tänker jag lite. Idag är jag nämligen så tillfreds med livet att inget kan rubba mig. Förutom möjligtvis mina grannar då om de har en massa ljud då jag tänker sova. Där går i alla fall min gräns.

 

Grannar förresten. Detta mysiga fenomen man får uppleva på väldigt fysiskt nära håll då man bor i höghus. Han som bor under mig är discjockey. Alltså inte DJ, utan discjockey. Vi talar alltså om en man i 50-årsåldern, ensamstående, med lippis och en gammal Volvo, som är ytterst obekväm med att möta mig i trappuppgången och spelar musik från förra årtusendet. (Jag lägger inga personliga värderingar hur jag just beskrev honom, utan det är bara (relativt) objektiva iakktagelser jag sett, "sejr vi".) För det mesta brukar han hålla sig i skinnet, men ikväll fick han lite feeling då jag försökte förstå socialpedagogikens uppkomst. Förstås.

 

Och paret i 30-årsåldern snett under mig. Kvinnan ropar och skriker och har sig så det hörs enda hit. Jag undrade länge hur det stod fatt, men har nu kommit fram till att hennes ilska känns ganska självförvållad. Det är bara hon som skriker, han ger inget mothugg alls. Så jag förstår inte varför hon ska envisas med att vara så arg hela tiden. Men vad vet jag.

Nej, vad vet jag.

När jag kom tillbaka från jullovet och öppnade dörren till trappuppgången höll hon på igen för full hals. Vasa hälsade mig välkommen med öppna armar med andra ord. Jag höll på att gå upp och ner med alla mina saker när dörren till deras lägenhet öppnades och jag stod öga mot öga med honom. Jag kan riktigt föreställa mig rådjursblicken jag gav honom. Livrädd är väl att överdriva, men något ditåt i alla fall. Men han hälsade artigt. I den lilla stund han såg in i mina rådjursögon sa hans blick lite uppgivet: "vad vet du om livet". Och nej, vad vet jag om livet. Inte mycket där på övervåningen där jag lever själv, sjunger lite för högt ibland och städar alldelse för sällan. Jag vet inte mycket. Men jag vet att jag inte vill hamna i deras situation, fastän jag inte har någon aning om vad som lett fram till den.

Jag gick förbi och han frågade ömt "kommer du" åt henne som fortfarande var gömd någonstans inne lägenheten. Livet är inte enkelt. Giv honom styrka om han ska orka med henne.    

 

Han som bor bredvid mig vet jag inte så mycket om. Jag träffade honom en gång i trappuppgången. Han var i 50-årsåldern och tittade i kors. Men han kunde i alla fall prata. Han sa att han hade tagit mitt lagringsutrymme eftersom han inte hade ett eget och jag inte hade något lås på min. Jag sa att det var okej eftersom jag inte behövde mitt. Det är i och för sig sant eftersom mitt lagringsutrymme stavas "mammas och pappas källar", men såhär i efterhand tycker jag nog att han hade kunnat fråga innan han la alla sina saker dit. Men jag sa "trevligt att träffas" i alla fall innan jag gick iväg. Så fruktansvärt trevlig var jag. Väggarna mellan oss släpper igenom ganska mycket ljud. Igår var det nog någon form av fest där. De spelade Avicii, så jag antar inte att det var han. I så fall är han en extraordinär 50-åring. Fast det kanske han är också. Varje gång jag kommer hem alldeles för sent lyser det i hans fönster. Varför är du vaken Lars kan man fundera, trots att han antagligen inte heter Lars. Chansen är minimal och dessutom är han finskspråkig.

 

Tre grannar har jag. Det räcker mer än väl. Och jag har egentligen ingen aning om varför jag dedikerade så stor del av detta blogginlägg åt dem. Kanske för att jag tycker det är väldigt intressant att iaktta människor, försöka lista ut vem de är. En ganska opraktiskt hobby. Ni vet när man sitter på en samling och den som pratar har pratat lite för länge. Då vill jag bara sitta och stirra på en människa. Registrera allt den gör: hur den sitter, vad den gör med sina armar, vad den tittar på och om och på vilket sett den interagerar med dem som den sitter bredvid. Om du inte har provat detta kan jag meddela att personen i fråga förr eller senare kommer att stirra tillbaka på dig, och det är en situation du helst vill undvika, såvida du inte lärt dig strategier för hur man diskret låtsas som ingenting. Men förutom det tycker jag att det är en ganska intressant hobby.

 

 

Snart är det maj. Jag ser så fram emot en månad med mindre att göra, får vi hoppas i alla fall. Jag har så många sidor om diverse skolämnen som behöver skrivas. Men jag känner mig tillfreds. Trots att det handlar om forsknigsmetodik tycker jag om att uttrycka min i ord, och så långt det är möjligt ska jag strunta i skrivanvisningar och uttrycka mig i mina egna ord, skriva mina egna tankar. Vilken tur då att vi har en massa kursdagböcker där man får skriva vad man vill, hur man vill. Jag ska göra det så bra, sen när jag har tid.

 

Och jag ser så fram emot att sitta ner med Gud. I stillhet då jag inte är trött och då jag har en massa tid. Kvällar i enda ska jag sitta och skriva. Skriva ner vad han säger åt mig i mitt liv, färglägga de vackraste orden. Reflektera. Måla med en massa vackra fäger. Skriva ner bibelord med min finaste handstil. Sätta ord på mina tankar och känslor. Jag ska skriva ner allt det goda han har gett mig detta år, jag är fortfarande på februari, jag vill komma ikapp innan jag glömmer.

Jag längtar så mycket efter det. 

Och i bakgrunden ska jag spela denna vackra sång på repeat.

En sång som ger mig så mycket tillfredställelse, och som på något sätt beskriver så bra det obeskrivliga lugnet jag känner på insidan just nu.

 

Det är gott att få leva livet med dig, även fast jag i mig själv inte ger dig någon som helst rättvisa.

May we never lose our woner.