ettstyckeulrica

Tänk att jag blev en av de.

En av de som regelbundet nöter på riksåttan, eller E8:an som de egentligen heter, men som alla vägrar att säga.

Envisare människor har jag inte skådat.

 

Men tänk ändå.

Att jag blev en sådan. Sådan som alla andra. Sådan som valde att komma tillbaka. Sådan som valde nummer 8 på europaväg till min egen.

 

 

Jag nöter den ganska flitigt.

Speciellt på torsdagskvällar lite för sen, och söndagskvällar sådär lagom passlig tid.

 

Jag är som alla andra.

Ja skämtar om hur tråkigt Gud hade när han gjorde denna väg, då den är så rak.

Jag tycker det är tråkigt att kör den. Att det tar så länge.

Jag klagar på vägföret nu när det är vinter.

Jag är arg på bilisterna som kör som galningar och blir sur när man hamnar bakom lastbilar.

Jag suckar över hur mycket bensinpengar det går åt, samtidigt som jag tackar min lyckostjärna att jag inte behöver åka buss.

Jag blir ledsen när de ändrar till vinterhastighet och glad när de ändrar till sommarhastighet.

Jag har till och med fått post från polisen om att "dude, försök å köra lite saktare i framtiden. We got your photo in our arkiv."

Jag är precis som alla andra.

 

Jag kan ändå inte släppa tanken på att det faktiskt blev såhär. Med förundran tänker jag på det. Hur livet blev.

Egentligen älskar jag att köra på den här vägen. Platserna runtomkring den betyder så mycket för mig. Det här är mitt hem, det är här jag hör hemma. Denna anonyma vägnummer är så mycket mer än en obetydligt nummer för mig. Det emotionella värdet blir så stort att det knappt går att bekriva. Är det inte märkligt det här med där man kommer ifrån. Det man aldrig blir riktigt av med. Det man romantiserar på samma gång som knappt stå ut med det. Hur allt är, hur människorna är, hur inget ändrats. Det man känner igen. Som man på något sätt måste försonas med, och som man kanske kan hitta tillbaks till om man har tur.

 

Han beskriver detta fenomen så bra. Han vars texter är mer träffade än pilkastning. Han vars europavägsnummer är 4. En väg jag själv nött en del på då jag bodde på andra sidan Östersjön. En väg som då för mig inte var något annat än just en anonym nummer.

 

Nej, vilken europaväg eller världsväg jag än kommer att nöta på i mitt liv finns det ingen som kommer att ligga mig så varmt om hjärtat som denna älskade hatade nummer 8.

Tills livet skiljer oss åt. ♡

 

 

Han beskriver det så bra och träffande: "Där livet är utan refränger, känner jag igen mig."

Ibland kanske man inte behöver refränger, bland kanske man bara behöver känna igen sig.

Och ett liv utan refränger behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt. Det är bara lite annorlunda mot vad det hade kunnat vara.

 

 

 

Han har också en sång om sin Europaväg 4, och alla andra stora vägen som är "hans". Vissa har det bra förspänt med många vägar. Här i Österbotten kör vi på "less is more" och nöjer oss med en.

Lyssna på sången, den är mysig och tar dig endast 2 minuter. (Bästa övertygelseförsöket ever... Okej, du behöver inte lyssna om int du vill. Men ja sko no vila ja om ja va te. No byri ja skriv fö myki på dialekt,så no slutar ja. Hejtå!)