Starboy
Jag åker bil sent en kväll i decembermörkret, konstans zappandes bland radiokanalerna. Jag söker efter The Weeknd, på någon kanal någonstans någon gång måste de väl ändå spela The Weeknd. Just där och då kände jag att det ända min själ behöver just nu är The Weeknd. Ibland känner jag så, känslan har upprepat sig i mitt liv det senaste året (alltså så länge jag känt till denna artist). Jag är medveten om att det är någon form av varningssignal då det ända jag desperat vill höra på är The Weekend. Hans musik är ganska mörk, har en mystik i sig och han sjunger med någon form av underton av smärta om problematiska ämnen. Om sådant som gnager. I situationer då jag bara vill höra på hans musik känner jag nog likadant, och det är nog därför jag vill höra på honom, han uttrycker mina känslor som jag inte kan uttrycka själv. Egentligen vet jag inte om det är sådär jättehälsosamt. Men när jag kommit så långt kan jag ärligt säga att jag faktiskt inte bryr mig ett skit. Över kunskap, över vad jag borde göra med mina känslor, över mogna och rationella beslut. Istället höjer jag volymen till max då han äntligen dyker upp i min eter kanske tio minuter senare.
Han sjunger om sin bil som är mera polerad än kyrkskor, hur ingen av hans bilar är på avbetalning och namndroppar modeller på en del av hans bilar, vilket nå int säger mig så mycket, but I guess it's expencive stuff! Men han konstaterar också att inget egentligen spelar någon roll, hans "stardom" har gjort honom till något han egentligen inte vill vara. Det skavar, som det ska göra i hans låtar. Hur mycket förmögenhet han än har är hans hus tomt. Dock har han i sitt hem ett bort värt 20 000$ som hans flickvän sniffar kokain från, och han avslutar hela alltihopa med att sjunga "well I love my baby". Det låter absurt, vilket det också är, men sången är så mörk och på något sätt ironisk att man kan ta det. Man förstår att det inte är lycka han talar om.
Och jag tänker. Som så många gånger förr. Hur mår han egentligen. Jag skulle vilja hålla om honom och säga att allt kommer att bli bra. Att hans pappa nog älskar honom fast han lämnade honom. Att man började med droger som 11-åring inte definierar vem man är. Att den där 11-åringen var bra som han var, trots smärtan han bar på (jag förstår inte annars varför man börjar med droger i den åldern). Att det finns något annat än känna att det sanna jaget är jag "då jag är hög". Att det finna saker man kan älska mer än att vara hög. Att det finns mer i livet än så. Att man kan bli fri från smärta, att det finns andra sätt att döda den på än att ta droger. Att det finns finare och bättre relationer än de där b*tchen han sjunger om ibland. Att livet inte behöver vara så. Att kärlek också kan vara något fint.
Fast vad vet jag egentligen. Om honom och hans liv. Inte så mycket egentligen. Jag tror mig bara veta. Men om jag skulle hålla om honom skulle jag nog ändå säga detta åt honom. För jag tror där finns så mycket smärta att ösa ur då hans låtar är som de är.
Och jag tänker. Som så många gånger förr. Hur mår vi i denna värld egentligen. Han är den mest spelade artisten just nu i hela världen. Alla hans 18 spår på nya skivan platsade in på någon top 100 lista. Känner hela världen likadant. Kan hela världen identifiera sig med det han sjunger om, hur hans låtar låter. Det är ju ganska tragiskt i så fall, tror jag. Men samtidigt är jag ju också där, det vet jag ju. Och int är de ju helt "assit" med mig heller vad jag vet om. Bara ibland känner jag så. Kanske det är bara ibland världen känner så. Men kanske ibland ändå är för mycket. Om inte annat föder det ju mer av det att lyssna på "när livet är sådär".
Men det som jag ändå tänker mest på är hans textrad: "We don't pray for love we just pray for cars."
Jag har aldrig i hela mitt liv bett om bilar, vad jag nå kan komma ihåg i alla fall. Ändå har jag varit omringad av bilar och fordon i alla dess former i hela mitt liv. Ändå har vi betydligt mer bilar än antalet körkort här där jag bor. Ändå äger jag min egen bil, en bil jag dessutom har lagt 0€ på reparationskostnader på. Den går int sönder hur jag än försöker.
Hur kan man få så mycket av något som man ber om så lite. Och hur kan man få så lite av något som man ber om så mycket. Jag vet inte. Men jag tror The Weeknd tänkte samma sak. Han insåg kanske han också att det inte verkade lönt att be om kärlek, och bytte taktik och började be om bilar istället. Det verkar ju onekligen också ge bättre resultat. Logiskt sätt (?) kanske jag också borde börja be om bilar, kanske jag skulle få kärlek istället då.
Så mycket i mitt liv handlar om att ge, eller åtminstone längtan efter att ge. Jag tänker bli socionom och viga hela mitt arbetsliv åt att hjälpa folk, bortsätt från då jag är mammaledig och tar hand om mina barn, eller om jag blir missionär och åker utomlands för att ta hand om och stötta människor där. Jag längtar efter att ta hand, typ allt som kommer i min väg. Då jag är i mitt rätta element sitter jag vid ett köksbord, lyssnar och kommer med kloka tankar. Jag blir tillfrågad att hålla andakter eller vara förebedjare. Jag lägger ner hela min själ i andra, att bara lyssna, observera och ta in tar på alla mina krafter, för jag gör det så helhjärtat.
Inget dåligt i det, för någonstans vet jag att det är det här jag är skapad för, att detta är min uppgift, vem jag är. (Även om jag i grunden är skapad för att vara Guds barn, och det också är vem jag är, men jag, ni kanske fattar.) Men ibland känns det som att så mycket i mig handlar om att hjälpa andra. Och jag undrar, vem ska då ta hand om mig. På något sätt är detta kanske min djupaste sorg. Det finns absolut djupare sorger än så, och jag är tacksam över att de sorgerna inte är mina. Men frågan kvarstår ändå, vem ska ta han om mig. Och sorgen grundar sig i att jag inte vet. Att jag inte har något svar. Att jag står där själv och försöker så gått det går att göra det jag ska, och så är det så med den saken.
I den finfina låten sjunger de:
"The more I see, the less I know,
The more I like to let it go."
Och åtminstone den första raden tänker jag på, att det nog är så (den andra också men det är kanske lite beroende på vad man tänker på, allt vill man ju inte släppa, eller är ens bra att släppa). Ju mer man ser, desto mindre vet man. Man tänker att man har allt på klart, att man vet hur allt är, men så många gånger har livet visat en motsatsen. Kanske det är bra, kanske det är så man utvecklas. Processen är alltid smärtsam. Men kanske det alltid är värt det i slutändan. Egentligen vill ju jag också bara utvecklas ännu mer. Kanske detta är smällarna jag får ta. Att inse hur lite jag egentligen vet. Att inse att livet inte är så svart vitt. Smällen är smärtsam, men ur den kommer förhoppningsvis något gott, som om inget annat jag kan dela med mig av åt någon annan. Det är ju ändå det jag är ämnad för att göra. Lika bra att ha så mycket kunskap och erfarenhet som möjligt med sig då kanske.
I en annan låt som fin, men inte lika fin som den förra (måste förtydligas detta, är ju viktigt det här med musik), sjunger de "When you get what you want, but not what you need." Nå, nog behöver jag bilar, eller åtminstone en bil, då jag bor var jag bor. Men ibland känns det varken som att jag får vad jag vill ha eller vad jag behöver. För jag tänker att det jag vill ha är också det som jag behöver. Jag kan tycka att det är en ganska tråkig insikt att få, att jag får varkendera. Men sen tänker jag också, vem är jag att veta vad jag egentligen behöver. Enligt mig själv inte världens bästa källa.
Som tur är finns det en som vet vad jag behöver, och som också antagligen ger det åt mig i rätt tid. Som redan hela mitt liv har gett det åt mig i rätt tid. Han heter Gud, han är min pappa och det är för honom jag gör allt jag gör. Det är för honom jag vill leva mitt liv med att hjälpa andra, annars hade jag nog kunnat stanna hemma och se på tv och äta choklad varje kväll.
Han vet vad jag behöver. Han vet också vad jag vill ha. Han vill ge båda åt mig; det jag behöver just här och nu, och det jag vill ha, det som inte är det livsnödvändigaste men det som gör mig glad. Han är också kapabel att ge mig goda gåvor, han är nämligen den som ger goda gåvor. "Varje god och fullkomlig gåva kommer ovanifrån från ljusets fader, hos inga förändringar sker." Bara att jag har fått lära känna honom är en gåva.
Han har allt under kontroll, och ibland får man bara försöka att lita på det, oavsett hur saker och ting ser ut från ens eget perspektiv. Men snälla pappa. Jag behöver inga fler bilar nu. Å det gör förresten inte The Weeknd heller. Tänk det, att få ha en gemensam nämnare med The Weeknd.
Sången klingar ut, men efter ett evigt zappande hittar jag den igen en halvtimme senare.
Sen är jag framme, den där sena kvällen i decembermörkret.
Allt har sin tid, och tur är väl det.
