ettstyckeulrica

Förändringar är svårt. Jättesvårt.

Förändringar är upprivande.

Inte bara en själv ska rivas upp och sättas ner i ett nytt sammanhang.

Alla ens känslor ska också rivas och slitas upp och sättas ner i ett nytt sammanhang. Knyta an till nya människor, hitta sin plats i allt det nya.

Förändringar är svårt, speciellt för hon som aldrig möblerat om i sitt barndomsrum trots att det gått över 20 år. Det säger lite om mig som person.

Förändringar är upprivande. Att säga hejdå går för det mesta bra. Men att säga hejdå åt någon som man antagligen aldrig mer får se är uppslitande. Speciellt när man trivs i personens sällskap. En sån person bemödade sig att komma och säga hejdå åt mig på min sista dag innan den personen tog helg, tackade och sa att det hade varit roligt att lära känna mig. När personen sen försvann utanför mitt blickfång bakom dörren vad det så uppslitande för mitt hjärta att jag behövde luta mig framåt och säga aj. Det definitiva att nu är det slut, det gjorde ont. Samtidigt fann jag situationen väldigt komiskt, där satt liksom jag på en kontorsstol och hade så tillfälligt ont i mitt hjärta, utan att ens ha hjärtsvikt, att jag behövde säga aj. (Självdistans är något av det nyttigaste man kan ha gällande sig själv. Därför känns tanken nästan skrattretande hur jag skulle reagera om jag någon gång skulle bli dumpad, om jag blir så här pass dramatisk av att säga hejdå åt någon som jag känt i några veckor. Förhoppningsvis behöver jag aldrig få reda på det, och just därför kan jag tycka att tanken känna roande, hashtag dramaqueen.)

Men det är så svårt när människor kommer och går när man är gjord av de komponenter som jag tydligen är gjorda av.

I mig själv har jag egentligen ingen lust alls att lära känna nya människor, men jag gör det ändå, ganska ofta till och med. För sånt är livet, plötsligt händer det bara. Och det är faktiskt riktigt trevligt. Så pass trevligt att om jag trivs bra i den nya människans sällskap blir väldigt fest vid den personen. Det är en process att binda känslomässiga band till personer, jag gör det inte med vem som helst hur som helst. Men när jag gör det blir de banden för mig väldigt starka, och det är fruktansvärt uppslitande när de banden sedan kapas av, av en eller annan anledning. Vissa relationer rinner långsamt ut i sanden, så de märks inte av lika bra. Men visst kan jag bli sorgsen när jag tänker tillbaka på vänskapsrelationer jag har haft förr som jag inte har kvar idag, när jag tänker på hur det var då och hur det kändes. Men det är när banden kapas av tvärt som det gör ont, när man av praktiska omständigheter vet att nu är det slut (som när man har gått ut en skola, gjort klart en praktik, när man flyttar osv.). Det definitiva gör så ont. Tillfälligt ont, måste tilläggas. För sedan går nog smärtan för det mesta ganska snabbt över. Men den tillfälliga smärtan gör då istället desto ondare. Aj.   

Skulle jag få bestämma skulle det vara förbjudet att bryta upp banden till dem man tycker om. Alla relationer till dem man tycker om skulle enligt mig behöva hålla livet ut, hälsar hon som har svårt för förändringar. Men att tappa kontakter och bygga upp nya är livets gång, det vet jag så väl och det påminner människor mig om i all välvilja när jag tar upp detta ämne. Men det tar inte bort det faktum hur det känns för mig.

Hur uppslitande, upprivande och utmattande det är att säga tack och hej och sedan gå vidare. Idag är en sån dag. En dag jag gärna hade hoppas över. Samtidigt är det något fint med att känna så mycket, för det betyder ju att personer betyder så mycket. Och finare respons än så kan man väl inte få som människa.

Ps. Livet är annars jättebra för tillfället. Faktiskt. På riktigt. Ville bara klargöra det om någon undrar.