ettstyckeulrica

Det är söndag idag, och enligt mina uträkningar borde detta också vara en riktigt bra dag. Men denna dag känns verkligen som en måndag. En måndag delux.

 

Dagen, eller snarare natten, börjar med att jag konstant drömmer att jag har försovit mig. Tillsist för att lugna mina nerver tittar jag på klockan. 05:24. Härligt, jag får sova hela tre minuter till! När man tittar på klockan och den visar något med 05 och man måste stiga upp tar man sig, eller i alla fall jag, en paus i tillvaron och funderar: "1. Ska jag på skidsemester med min gamla lågstadieskola?" Eller 2. "Ska jag åka med Norewgians okristligt tidiga morgonflyg?" För enligt mig är dessa två saker det enda som rättfärdigar att stiga upp så här tidigt.

 

Inte heller idag var dessa två alternativ något som stod på min agenda. Istället väntade jag de tre sista minuterna innan alarmet ringde med att spela The Weekends "Die for you" i min hjärna innan det var dags att stiga upp till Jobb. J.O.B.B. Fyra bokstäver, i rätt kombination. Klockan är alltså fortsättningsvis på den sämre sidan 05:30. Jag stiger upp och står och ser mig i spegeln i flera minuter. Jag står och stirrar på min spegelbild. För jag minns inte hur man brukar ställa sig. Märklig känsla. Händer antagligen oftast på den sämre sidan 05:30. Usch.

 

Iväg kommer jag mig, dock 7 minuter för sent. Men det är inget nytt under solen vilkendera sida jag än befinner mig av 05:30. Tidsoptimismen har ett starkt grepp om mitt liv.

Jag har det fantastiska privilegiet att få börja min arbetsdag med en kaffepaus. Med bestämda steg stegar jag mig in i matsalen, sätter jag mig vid änden av bordet och greppar en kaffekopp. Jag har ett mål och endast ett mål med denna kaffepaus: Att pimpla kaffe! "Gomåron" säger mina kollegor åt mig, "Ja" svarar jag med en djup suck. Men efter några kaffe klunkar blir livet lite lättare att uthärda.

 

Vi sitter fyra pinnar och pratar och dricker vårt kaffe, resten av personalstyrkan får tacka sin lyckostjärna att det på denna ljuva söndagmorgon står ledigt på deras arbetsschema. Jag tittar på mina kollegor. De har alla levt dubbelt så länge som mig. Och jag minns hur jag i våras var trött på att hela tiden vara omringad av människor i min egen ålder, i min klass och på min fritid. Jag tänkte att det var så enformigt, att det skulle vara roligt att se mer människor i ens vardag som var i olika åldrar. Nu har jag varit på praktik och jobbat ett bra tag och för det mesta varit med människor som inte är i min egen ålder. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att tänka, det skulle nog vara roligt att se lite mera människor i min egen ålder. Aldrig, aldrig nöjd. ibland känns det som att det genomsyrar så mycket i mitt liv. Och jag blir så trött på mig själv. Men jag försöker uppskatta det jag har, för dessa tre människor som sitter runt mig vid bordet tycker jag ändå väldigt mycket om.

 

Dagen går sedan väldigt bra. Idag hade jag inte så leidon på mitt jobb. Knappt något alls. Ibland är jag nämligen fruktansvärt trött på det. Som den där dagen då jag gjorde mat åt mig i köket och tänkte på hur fruktansvärt illa jag tyckte om detta jobb. Länge tänkte jag på det tills hon som är så snäll kom och frågade hur jag trivdes och hur jag tyckte att det började gå. Jag förmådde inte annat än svara bra och ha en ganska intet sägande utläggning om vad som var så bra. Det är lite jobbigt att behöva säga så och inte mena det. Och lite jobbigt att behöva vara så trött på sitt jobb. Så här kan jag ju inte ha det, tänkte jag och bad till Gud över det på kvällen. Nästa dag var jag inte alls trött på mitt jobb och trivdes riktigt bra. Det tyckte jag ändå var ganska häftigt. Men jag tänkter ändå att det inte är en långsiktig plan att be till Gud att man ska tycka om sitt jobb om man har ett jobb som inte kanske riktigt stämmer överrens med ens gåvor, talanger och intressen. Kanske det funkar om man är väldigt tålmodig och ödmjuk. Men sådana nivåer av kristenhet tror jag aldrig att jag kommer att komma upp i. Och jag tror Gud är helt okej med att jag int är någon superkristen heller.

 

I alla fall, idag trivdes jag riktigt bra på mitt jobb. Jag glömde bort min trötthet och var famåt, initiativrik, närvarande, pratsam, glad och en massa andra fina adjektiv man kan skriva på sitt CV. Och jag skrattade hjärtligt. Riktigt duktig var jag.

 

Sen kom jag hem. Sen kom jag hem. (Ja, det står två gånger med flit för att markera att här kommer det en dramatisk förändring.) Och då märkte jag hur fruktansvärt trött jag var. Trötthet kan ta sig väldigt märkliga uttryck har jag märkt. När tröttheten kommer in i en viss dipp hos mig blir jag ledsen över fruktansvärt irrelevanta saker. Och det är en ganska spännande upplevelse för någon som egentligen aldrig gråter över irrelevanta saker. Men den där halvtimmern jag hade min dipp grät jag nästan för att jag läste om marknaden i vår stad på tidningen. Jag grät nästan för att jag började tänka på en låt som jag inte hade tänkt på på två dagar. Men sedan kunde jag inte hålla mig och grät en skvätt når jag tittade på reklam på tv. Ehhh. Ganska ledsamt grät jag också, fast jag inte egentligen var ledsen. Jag tänkte att det var bara något som gravida kvinnor gjorde, grät över irrelevanta saker som reklam på tv, inte en trött Ulrica som bara har sovit lite för lite. Jag är förövrigt ganska säker på gravida kvinnor brukar gråta över irrelevanta saker, de brukar nämligen skriva om det på facebook. Vilket också är ett ganska intressant fenomen. Att man vill meddela till sina 485 vänner på facebook vad ens graviditetshormoner gör med en. Själv tror jag att jag skulle nöja mig med att berätta det åt min man efter att han kommit hem från sin långa arbetsdag som han har för att kunna betala av vårt alltför dyra huslån. (Detta scenario är alltså troligtvis, och förhoppningsvis. Troligtvis eftersom att dyra huslån är vad man brukar ta på sig om man tänkte leva ett vanligt liv här i vårt landskap, och förhoppningsvis eftersom jag gärna hade bott i ett fint hus vilket kräver ett dyrt huslån.) På sin höjd hade jag berättat det för några väninnor på ett lite skämtsamt sätt. Drivit lite med mig själv, som jag gör här, som det förhoppningsvis framgår. 

 

Nu har jag återtämtat mig från min trötthetsdipp, men jag måste säga att denna dag här hemma inte har varit något att hänga i julgranen. Dels för att det ännu är mitten av augusti, och dels för att jag har varit så fruktansvrt trött. För trött för att kunna göra något vettigt, men för upp i varv för att kunna sova. Min hjärna har varit som en blandning av ett minfält och tetris. Så fruktansvärt många tankar har flygit omkring där. Jag kunde skriva hit dem, men jag tror jag låter bli. Dagar med så här lite sömntimmar i bagaget borde man inte skriva något alls egentligen.

 

Men min återkommande tanke har varit: "Vad är detta för livskvalité". Att vara så här trött, att orka med jobbet, men sedan inte ha någon energi kvar för resten av sitt liv, resten av sin dag. Kanske inte så mycket livskvalité alls. Tack och lov är dessa dagarna inte så många. Tack och lov är de ändå inte så ofta förekommande.

 

"This is the day that the Lord has made, I will rejoice and be glad in it." Som de sjöng i sången vi ofta sjöng när vi var i Nepal. Känns nästan lite skrattretande där jag sitter i min trötthet idag och äter makaroner och fiskpinnar. "Lord, have mercy on my", som de säkert sjunger i någon sång. Om inte så skriver jag en egen sång om det, för så känner jag verkligen idag.

 

Ja Nepal ja. Landet många betalar dyrt för för att få vandra i. Jag hade aldrig frågat efter att få åka dit, aldrig egentligen velat. Ändå hamnade jag där. "This is the day that the Lord has made, I will rejoice and be glad in it." Som vi så ofta sjöng. Jag minns inte om jag sjöng med i sången. Men om jag gjorde det var det nog inte helhjärtat. För jag minns att jag frös så fruktansvärt mycket, speciellt om fötterna. Att jag tog på mig alla kläder jag hade för att kunna sova. Att jag duschade två gånger i veckan med att hälla ett iskallt vattenämbar över mig. Att jag mådde dåligt av lukten i storstaden och blev matt av allt ljud och kaus. Att jag åt ris ungefär 60 gånger på en månad, kött kanske 5 gånger, och inte så mycket utöver det. Att vi vandrade i bergen för att ta oss dit vi skulle och att jag inte riktigt orkade hänga med, eller ens ville hänga med de idrottande pojkarna jag var med. Att vi mestadels gjorde praktiskt arbete, som jag inte riktigt kände att jag kunde, eller ville för den delen. Bygga saker. Min karriär efter fågelholken i lågstadiet har aldrig riktigt tagit fart om vi säger som så. Nej, jag varken rejoicade eller var speciellt glad den månaden. Men jag tog mig ingenom. Ibland sämre, ibland med bravur.

 

Jag minns speciellt en dag när vi skulle gå tillbaka över bergen från där vi hade varit på dagen och byggt en vattenpump. (Nej, jag är inte speciellt bra på att bygga vattenpumpar.) Och jag var så arg över att behöva gå i bergen så jag som alltid gick sist nu gick före alla andra, antagligen driven av min ilska, bara så att jag skulle komma hem någon gång. "Vad har hänt med Ulrica", sa de. Jag skrattar åt det idag, och jag skrattade nästan åt det då, med betoning på nästan. Jag var ju ändå arg. Mot slutet stannade vi vid en butik. Jag ville ha choklad eller chips, "butiken" hade varkendera. Jag satt ute på en bänk utanför butiken, väntade och tittade på, ja, jag vet inte vad. Antagligen naturen. En av mina ledare satte sig bredvid mig. Mina tankar under min ilskna språngmarch var ungefär lika sprätiga som de har varit denna dag med min trötthet. Jag hade bland annat funderat på vad "Kyrie Eleison" betydde, så jag frågade honom. Han sa att det betydde "Herre, Förbarma dig" och jag undrade varför man sjunger det på jul. Han gav ett svar som jag inte riktigt minns. Men på något sätt var det en fin stund att sitta där på bänken med honom i den tidiga vinterkvällen i bergen i Nepal och fundera. Kanske det är när ens tankar skiftar så tydligt mellan ofrid och frid, som friden gör sig så påmind och blir så stor.

 

Jag minns en annan gång när vi högg och klöv bambuträd (Nej, jag är inte speciellt bra på att hugga och klyva bambuträd) och jag fick ta en paus för att jag hade en jobbig dag. Eller ja, egentligen var jag sur, men det låter bättre att få ta en paus för att dagen var jobbig än för att man var sur, men antagligen går de lite hand i hand. Jag gick ut och gå på en väg som inte var speciellt olika den landsväg jag är uppväxt vid. Jag träffade en Nepalsk gammal farbror som ville prata. Vi förstod verkligen inte varandra. Jag pekade på solen och sa "Sun" när jag märkte hur lite engelska han kunde. Han förstod inte alls vad jag menade. Vi "pratade" en stund, sedan gick jag tillbaks. Jag satte mig vid vägrenen en bit bort och tittade ut över risfälten. Efter en stund kom min ledare och satt sig brevid mig. Eftersom det var väldigt svårt för mig att ta in alla intryck vi såg och allt det nya med ett så annorlunda ställe som Nepal sa han att jag skulle räkna upp tio saker som jag såg och sedan blunda och räkna upp tio saker som  jag hörde. Jag tog god tid på mig och försökte att verkligen ta in allt jag såg och hörde där vid vägrenen av risfälten. Och det var också en så fin stund, för återigen blev kontrasten så stor mellan ofriden och friden i mina tanker.

 

Om vi på något sätt ska koppla mina minnen från Nepal till min dag idag, så är det väl att det kanske behövs dagar som detta, stunder som dessa, för att vi riktigt ska förstå att uppskatta då det råder frid i våra tankar, uppskatta då det går bra, är lätt och roligt i våra liv. Kontraster behövs, men man ser det oftast först efteråt.

 

Och nu sitter jag och gråter igen, för att jag aldrig riktigt hade tänkt på hur fina dessa två minnen från Nepal faktiskt var. Att jag aldrig hade förstått vad de betydde och vad de ville säga. Finheten i de, överväldigade mig, och det tycker jag inte är orelevant att gråta över. Men ja, faktum kvarstår att jag fortfarande också är väldigt trött. Så nu ska jag nog gå och sova.

I morgon ringer klockan 05:27 igen.