ettstyckeulrica

Idag är det den tredje mars.

 

Jag har vackert hår.

 

Jag har bakat bröd.I en stekpanna. Hardcore.

 

Blivit väckt av garnbekymmer.

 

Ätit tårta.

 

Fått presenter för mitt klarade körkort. Det var snällt. Jukka-palm is the shit.

 

Fått snäll standardreplik för mitt utseende på skolfotot. Standardreplik som dock bara människor som bott på landet sedan 1920-talet kan ge. Och som man är släkt med. Antalet personer som passar in på beskrivningen är oroväckande få till antalet.

 

Jag har känt mig vuxen och kört bil, bakom en plogbil. Och associationerna for genast till Januari 2012, ett piano, stråkar och en falsettsjungande Markus Krunegård. Du förstår nog inte vad jag menar. Men det gör inget. Det får vara min lilla hemlighet då istället.

 

Pratat på tok för mycket. Är trött i rösten. Om det har att göra med dagens allt för många ord som kommit ur min mun. Eller gårdagens sjungningspass för mig själv som var så feelis så jag struntade i att jag fick mina fiskpinnar brända och valde att spela piano och sjunga för full hals istället. Det det jag inte. Men jag var lycklig för det.

 

Utnämnt mig själv till världsbäst på psykologi kurs 3. Seriöst, jag kan ju allt! (Fråga mig igen den 13 mars klockan 9:00 om du tycker mitt påstående är för stötande. Då tycker jag antagligen inte detsamma. #StudentskrivningarIsNotTheShit)

 

Det var väl typ allt.

Tack för mig.

 

Ulrica *Bugar*

Virtuella publiken (aka bloggläsarna) *apploderar*

 

Ulrica 30 år *-Seriöst, tyckte jag att det där var roligt. Fy va jag var fjant*

 

Smygläsare * -öööö???? *

 

Ja. Det var allt.