ettstyckeulrica

5 500 km, så långt kom min vespa innan den blev ytterst ytterst ledsen.

 

ja menar, 15 km i en uppförsbacke är inte okej.

 

int dedär hack hack hack hackandet när man kör heller.

 

men nåjå, när den int vill köra framåt längre än en halv meter när man startar den e de nog dags att ta sig en riktig funderare.

 

 

känslan som uppstår när man får sluta arbetsdagen, alla har åkt hem med sina fina å friska vespor och man står själv kvar med sin vespa och kommer ungefär en halv meter framåt i taget. Ganska komisk situation egentligen.

 

(ojojoj, undrar hur länge de sko ha tagit innan ja sko ha komi heim...)

 

Som tur e finns de paketbilar man kan stoppa in sina vespor i, människor som kör hem en i samma paketbil  å samma människa som kan skruva allt som har en motor.

 

 

Jag ser hoppfullt på framtiden och känner medlidande med min vespa, int e d så bara å köra fem varv fram å tibaaks ti hesa, å san ti hesa ein gang tili!

 

Idag har jag en dag helt ledig.

En dag.

Men de e knappt så jag klarar av det.

Det om något är ett tecken på att man borde ta de lungt ett tag, men det har jag varken tid eller lust med.

 

Men trots detta så mår jag nog ganska bra.

Jag skrattar ibland och är tacksam för allt jag har och allt jag får uppleva.

Och nej, jag vet ingen människa i hela världen jag skulle vilja byta med.

 

 

Idag har jag ordnat upp mina saker.

Ställen jag brukar vistas på har en tendens att förvandlas till kaos, mitt rum är speciellt utsatt för detta.

Vad kan vi konstatera av detta?

Min matta är väldigt vacker och borde få se "the light of day" oftare.

Gjord av min syster, ja, den ska få synnas oftare.

 

Ja, de va väl ungefär de viktigaste jag hade att säga sedan sist jag skrev något, för ungefär 1½ år.

Nej, de finns nog så mycket mer jag skulle vilja säga och berätta om.

Men de tar vi nån annan gång...

 

Ha de bäst till dess vackra människor, ja för alla människor är vackra, på sitt alldeles egna sätt!