ettstyckeulrica

Det är förstås omöjligt att veta vad som väntar i framtiden.

Men kanske kommer jag att jobba med tiotals, eller hundratals som är som dem.

Men mina första kommer jag aldrig att glömma.

De var de första jag träffade.

De var min "first love".

 

Vissa av dem kommer jag aldrig att få se mera. Vissa av dem ser jag ibland. Men jag vet att snart rinner tiden ut med att se dem också. Snart finns ingen av dem kvar. Jag undrar om det någon gång kommer att kännas på samma sätt då när ingen av dem är kvar.

Alla andra som kommer och går blir bara en i mängden av dem som kommer och går. Men mina första kom aldrig; de var redan där, och nu ser jag dem bara gå en efter en. Det känns. Det känns något otroligt. Speciellt då jag ser gamla bilder på några av dem som jag aldrig får se igen. Speciellt då jag hittar min gamla minneslapp och läser namnen på dem som jag aldrig får se igen. Speciellt då jag bara tänker på dem som jag aldrig får se igen. Alla de som var mina första.

 

Jag tänker att det är som ens första kärlek. Att det är något speciellt. Känslan. Att den är så stark första gången. Så speciell att man aldrig kan glömma den. Ungefär som musik kändes inom mig när jag var tonåring. Den. Kändes. Så. Mycket. Idag känns den sällan, och aldrig lika stark. Men de där första gångerna den världen öppnades upp för en. Då kändes det.

 

Jag har så många fina minnen med mina första. Så många fina människomöten med dem. Så många fina förtroenden som byggts upp. Då jag pratat, lyssnat, skrattat, cyklat, gått, druckit kaffe, umgåts, varit där, lagat mat, putsat sår... Listan kan göras lång. Och jag hoppas aldrig jag glömmer. Vad vi gjorde och hur det kändes.

 

"Vi har saknat dig så mycket", sa en av dem då vi råkade stöta på varandra. Det var så fint, som en kollektiv hälsning från alla. Jo jag har saknat er med. Sen fick jag en stor kram som bara ett överentusiastiskt glatt springande barn kan ge.

Eller när jag såg en av mina första efter att vi båda trott att vi aldrig skulle se varanda med. Vi gjorde en såndär "karakram" då man först gör give me five och sedan dunkar varandra försiktigt på ryggen."Oj vad jag har saknat dig", tänkte jag för mig själv, men sa inget. Han höll kvar sin kind mot min någon milidels sekund extra. Men tillräckligt länge för att jag skulle förstå att han hade saknat mig också.

Jag saknar honom fortfarande. Det tror jag att jag alltid kommer att göra. Så är det kanske med en av ens första. Det känns. Jag saknar. Ibland ber jag till Gud att våra vägar någon gång ska korsas.  

 

Jag är så glad att jag fortfarande har några av mina första kvar. Jag är så glad för varje minut jag får spendera med dem. Att bara få se dem. Och jag tar tillvara. För jag vet att snart är tiden med dem också slut och det är dags både för dem och för mig att gå vidare.

 

 

 

Nej, inga andra kommer någonsin att kunna stjäla mitt hjärta på samma sätt som mina första gjorde.  

Inga andra kommer någonsin att kunna väcka så starka känslor inom mig.

Och kanske är det bra. Det vore lite väl utmattande annars. 

 

Mina första:

Mitt hjärta blir så glatt

Mitt hjärta gör så ont

När jag tänker på er