ettstyckeulrica

Tänkte att det skulle vara roligt att vara 25.

 

Hittills har det varit kris efter kris efter kris efter kris.

Inte några stora kriser. Men såna där passligt små nu som då. Som har gjort en helg som var tänkt att vara lugn och avkopplande till en helg av tänkande, ältande och känslodalar. Som har gett tillfällig tappad matlust och tillfällig tappad livsglädje. 

Nog har de gått om efter ett tag. Men knappt hinner man se runt hörnet så väntar där en ny kris. "Inte nu igen, hur många ska man behöva orka med", har jag frågat mig. För just som det blivit bra, just som jag hittat friden, kommer en till. Kris.

 

Jag kan inte förstå hur det kan vara så här svårt att vara vuxen. Aldrig i mitt liv hade jag förberett mig på att vara vuxen skulle innebära ett enda långt livsskede med kriser avlösandes efter varandra. Ska det verkligen vara så. Nej, jag tror faktiskt inte det.

 

Grundproblemet ligger nog i att jag har så svårt för förändringar. Att bli vuxen var en förrändring. Kanske den största förändringen jag varit med om. Mentalt. I praktiken har nog inte så mycket ändrat egentligen. I mitt huvud var att bli vuxen som en orkan på ett hav. Och så mycket av mitt liv är i "mitt hovo". Det är där jag lever, typisk INFJ grej. Orkanen förändring har fått mig ut balans. Och en Ullis ur balans är tydligen en ständigt krisande Ullis. 

 

Kris efter kris. Även om de är små tar de på. Hur många små kriser ska man orka med i längden. Nånstans måste måttet vara rågat. Nånstans måste väl en gräns komma då man kastar in handduken. Om man nu sen skulle veta vad det skulle betyda i praktiken. Int tror jag att någonting skulle bli bättre av det. Det är väl nog bara att kämpa åpå.

 

Någon gång måste det väl vända. Någon gång måste jag väl ha anpassat mig till förändringen. Men jag vet inte när. Och jag vet framför allt inte hur jag ska komma dit. 

 

Och ska det alltid behöva vara så här för mig varje gång det sker någon förändring, som vuxen. Då har jag nog ett jobbigt vuxenliv framför mig. Jag hoppas ju inte att det ska vara så. Jag hoppas att den här första gången ska vara värst, att sen kommer det att gå lättare. Jag hoppas att nästa gång det sker en förändring att inte alla förändringar ska komma på samma gång och att jag ska vara på en plats där jag kan falla tillbaka på någon. Att det inte ska kännas som att hela mattan dras bort under mig och att jag inte ska stå där ensam och försöka lista ut hela livet. För det är tungt. Det är svårt. Kanske för vem som helst. Men speciellt också för mig som stundtals känns som ett vandrande silkespapper. Åtminstone då det kommer till förändringar.

 

Lovar så där halvt på stående fot att jag återkommer om ett halvt år om hur det gick!