ettstyckeulrica

Just nu i denna stund känner jag mig trött på att behöva vara stark, behöva klara mig själv. Speciellt med tanke på att jag inte tror att det var det som denna känsliga, sköra varelse som heter Ulrica är skapad till för att göra.

 

Men vem har sagt att jag behöver vara stark.

 

Ingen. Men vad händer om jag bryter ihop. Vem finns där då för att fånga upp mig.

 

Om ingen finns där går det inte, vågar jag inte. Om ingen hjälper mig upp därifrån är det bättre att aldrig gå ner dit. Då är det lättare att fortsätta vara stark och hålla mig ovanpå ytan. Mycket lättare än att ta sig upp på egen hand. Jag vågar knappt tänka den kampen. Jag avstår den med glädje.

 

Ibland längtar jag efter den platsen där jag kunde. Den tryggheten. Där jag visste att jag fick bryta ihop om jag så ville, att det gick att ta sig upp. Oensam.

Men hur vet man var och när den platsen är. Känner man det. Finns den ens på denna sida jordelivet. Eller måste man bara kaste sig ut, hoppas på det bästa. Det brukar ju bli bra tillsist, åstminstone när Gud styr.

 

Sent en augustikväll skölde ensamheten över mig som en våg. Det var inte första gången, och säkerligen inte den sista. Det är klart att det gör ont, det gör det alltid, mer eller mindre. Ibland mer. Men det är nog endå inte ens i närheten av den smärta en människosjäl kan uppleva.

 

Ibland tänker jag på det. Hur klarar de människorna sig. De som faktiskt har en orsak till sin smärta. På den fronten har jag egentligen inget att komma med. Ändå sitter jag här med känslor som skavar.

 

Är det bara att vara människa.

 

Jag önskar att Gud sa åt mig, "snälla lilla Ulrica, nu behöver du nog bara gå och sova." Men jag har inte frågat honom, inte lyssnat. Det är nog det som är problemet.

 

Hans röst är alltid öm. Precis den ömhet som jag behöver just nu. Jag vet att hos honom kan jag falla. Hundra gånger om. Men vågar jag tro på det.

 

"Armar som längtar efter att få krama om."

Skrev jag en gång i min anteckningsbok. Den meningen kunde jag inte glömma. Den satte känslan på och sade så bra det jag längtar efter att få göra.

Men på samma sätt kan jag tänka nu;

"Människa som läntar efter att få kramas om."

 

Att få bli omhållen.

Att få bli buren då jag inte orkar vara stark.

Att få bli upplyft då jag fallit ner.

 

Längtan finns fortfarande där, behovet lika så. Det försvinner ingenstans fastän jag ibland är så dålig på att bejaka det. Det finns där. Det gör sig påmind ibland. Ibland är just nu, sent en augustikväll.

 

Jag vet att det kommer att gå om, att det kommer att kännas bättre redan imorgon när jag vaknar.

Men jag vill ändå inte riktigt släppa det. För jag vet att detta, dessa känslor, säger något om mitt inre. Något om min själ. Jag borde nog lyssna. Tillåta mig att känna. Och sedan be en bön, med ord lånade med Daniel Adams-Ray;

 

"Håll om mig.

 Någonting hotar kväva mig.

 Håll om mig.

 Bara du finns där för mig."  

 

 

I Amsterdam lärde vi oss att alla människor har tre inre behov.

Att känna sig, älskade, accepterade och trygga.

"To feel love, acceptance and security."

Meningen vi alla kunde som rinnande vatten, bättre än sjuans tabell.

 

De är nog de behoven som sent denna augustikväll gör sig påminda.

Kärlek- att bli omhållen.

Acceptans- att få bryta ihop och att jag är okej för det.

Trygghet- vara på en plats där jag känner mig trygg nog att bryta ihop och veta att jag håller i alla fall.

 

En bra kunskap, men frågan är vad jag gör med den.

 

En vacker dag hoppas jag att jag hittar dit, till svaren på den frågan. Dit, var det nu än sen är där den platsen må vara. Gud vet, och det är jag tacksam för. Förhoppningsvis lyckas jag hitta och följa den väg som leder dit.

 

En vacker dag kommer jag hitta dit. Men den dagen är inte idag.

Denna sena augustikväll börjar bli alltför sen. Nu får det vara bra för denna gång, bra för idag.

 

Och efter att ha hört på denna låt alltför många gånger känns det nästan bra igen. Nästan som innan den där vågen sköljde över mig.

Jag är varken en 15-årig flicka eller hemligt förälskad i personen ifråga. Och jag kan inte påstå att mina problem är speciellt lika de problem som denna flickidol sjunger om. (Mina problem brukar i största allmänhet inte vara speciellt lika flickidolers problem, av någon outgrundlig anledning.) Men oj vad han har vacker ton i sin röst. Det får jag väl ändå lov att tycka fastän min tonårsårstid sendan länge är förbi.

 

 

Jag säger det igen: Oj, vad han har vacker ton i sin röst!

Balsam för själen.

Godnatt!