På promenaden
Blev trött på omöjliga ekvationer och gick ut på promenad. Som ni kanske (läs:antagligen) har märkt är jag väldigt fäst vid landsbygden och att gå på promenad i stan är ett litet no no för mig. Men visst finns det fördelar med det också...
En väldigt trevlig sak är att det längs strandpromenaden, förutom alla patetiska löpare, går en massa hundägare och rastar sina hundar. Man får helt gratis se en massa hundraser och i sitt huvud rangordna hundarna i kategorierna ja, nej, kanske, på frågan ”skulle du vilja ha en sådan hund?”
Jag skulle nog allra helst vilja ha en Collie. Det har jag velat ha enda sedan jag varit liten, det kan ha att göra med att jag hade en bok om en flicka som hade en Collie. Hon hette Sandra men hunden minns jag inte vad den hette. George kanske. Skämt åsido, Collie hundarna är lugna och godtrogna. De är lurviga om finner sig i de flesta situationer utan att klaga allt för mycket. De blir inte arga och bryr sig om andra. Det heter ju sådan herre sådan hund, kanske det stämmer i detta fall också, vad vet jag. (Är du hundkunnig och läser detta får jag ursäkta om inte alla detaljer om hur en Collie är är helt sanna, detta är bara vad jag själv tror.)
På min promenad idag tänkte jag stalka en finne som rastade sin hund, bara för att se hur livet som hundägare ter sig. Men de gick så långsamt så jag var tvungen att gå förbi dem. Situationen hade en tendens att kunna utvecklas till något pinsamt annars.
Jag gick igenom någon slags park med fontän, blomrabatter och stenar. Jag hade inte besökt platsen sen jag gick i skriban och hade nästan glömt att den ens existerade. Den var i alla fall ganska trevlig, så inte är det helt lönlöst att gå på promenad i stan ändå. När jag skulle gå upp för en stentrappa höll i alla fall mitt ena ben på och gå sönder. Det kan ha att göra med gårdagens händelse.
Gårdagens händelse.
Igår frös jag. Sådär mycket som man ibland gör så inte ens filtar hjälper. Av erfarenhet har jag lärt mig att det enda som hjälper då är rörelse i form av motion. Eftersom jag inte hade världens största lust att gå ut i det blåsiga vädret fick jag hitta på en annan lösning.
Något som är tungt och som man får varmt av är att gå i trappor. Några fördelar måste man ha när man bor på sjätte våningen, tänkte jag, drog på mig skorna och började trappa ner. Och sen upp. Sen tog jag hissen ner, och så trappade jag upp igen. 288 trappsteg senare var min kalla tillvaro ett minne blott. Mina lår var lite sura på mig, men annars var det en lyckad upplevelse.
Summa summarum. Jag lever och mår bra och är med om nya äventyr i min vardag.
