ettstyckeulrica

 

Gjorde en ny upplevelse för dagen,

Nej för livet.

 

 

Dendär vägen man åker på för att komma hem. Där vägen kröker mot höger, när man passerar området som ägs av den lägergillande föreningen  och sakta börjar skymta vår backe där mellan träden. Där man kör den raka vägen sida om sides med våra lindor, sida om sides med den lilla skugsdungen och sjön. Svänger höger, tar lite fart och kör uppför backen. Svänger vänster i den snäva kroken och mittiallt är jämsides med det stora röda uthuset.

 

 

Den vägen som jag gått så otaliga gånger.

Som jag cyklat så många gånger.

Som jag kört väska på så många gånger.

Som jag sutti i bilen med så många gånger. I baksätt, frami på högra sidan.

 

 

Idag åkte jag denna väg för första gånger sittandes frami i en bil, på vänstra sidan.

Det var en ny upplevelse må jag säga, har alldrig sätt den omgivningen från det perspektivet.

 

Eller ska jag vara ärlig så såg jag inte så mycket. Jag var ju som i en bil, å bilen var som så i vägen för mitt synfält. Tur att jag åkt vägen så många gånger så jag kunde den utan och innantill, annars hade jag säkert kört i diket.

 

Kan inte påstå att jag tyckte att min nya upplevelse var det roligaste jag gjort denna månad. Förstod inte riktigt hur en bil fungerar, hur den ska behandlas för att fungera och varför den ska behandlas på det sättet. Men en ny upplevelsevar det, och jag är villig att lära mig av mina misstag, öva upp min körförmåga och bli ett proffs.

 

Innan december månad, innan alla förväntasfulla barn får öppna den första luckan i sina julkalendern. Innan dess, då ska jag ha dendär lappen i min hand som gör mig berättigad att åka vart jag vill. Det är mitt mål. Då ska jag och pösön komma överrens, även då jag sittar i förarsätet.